Vridning av järntråd.

Bloggen den 18.7.2011

 

Syrien i händer av förändringar.
Händelser både i det Norra Afrika och i Mellanöstern har under de senaste månader erfarit de väldigaste förändringar sedan det andra världskriget. Hur skall allt avslutas och till hurudana uppställningar på hela det området ibland hamnas, är allt mera eller mindre baserande sig på gissningar. Något förhänge kan man dock försöka att öppna i synnerhet, när de om saker beslutsfattande hållena har uttryckt sina riktlinjer, vart ville mera än gärna se utvecklingen gå. I det här fallet inte dess mera Syriens än Libyens framtid, inte mera är i händer av bägge länder, utan i händer av maktpolitikens taktpinnar svängande USA, Ryssland samt Tyskland. Sådana storpolitiska opererare som EU, FN, Arabförbundet, Frankrike och Storbritannien har alla lämnats åsido, visserligen de skall vara liksom somliga gummistämplar i beslutsfattande, varken så viljande eller utan det. Om man ser ut att förklara sig i spelet som segrare, så det är utan tvivel det Muslimska Brödraskapet. Grupper, som det leder är redan kommande på nacken, så i Egypten, Jordanien, såsom nu redan ock i Syrien. Varför man har tumult i Syrien och vad kan man finna på deras bakgrund, därav i följande.

Den annan av ledande arabstater, utom Egypten, har ock den blivit till föremålet av folkresningen, sponsorerad av det Muslimska Brödraskapet, som eftersträvar att få en ideologisk och fysisk förändring. Till Syrien ansluter sig somliga av vård att beakta fakta, som hjälper att förstå händelser från deras bakgrund. På det samma sättet, som hos andra länder i Mellanöstern, Syriens självständiga historia har åldern av bara en generation, ty först det andra världskriget med dets följder lösgjorde landet ur av Frankrikes mandatförvaltning. Alldeles på det samma sättet, liksom det gick hos Israel. Landet dock är ett lapptäcke, som formar sig av flera religiösa grupper, som är till och med fientliga mot varandra. Huvuddelen, c. 2/3 delar av människor i 22 miljoners befolkning utformar sunnimuslimer av nedre och medelklassen, den andra stora gruppen med den 13 %:ga andelen är shior och ismaeliter. Ortodoxer och maronitkristna finns tillsammans c. 10 % av befolkningen och druser c. 3 %. Över landet är dock regerande en liten alawiternas religiösa elitgrupp, i trots av ock det, att de representerar bara c. 7 % av befolkningen, alltså 1,5 miljoner.

Syriens religiösa fördelning.

Den nuvarande förvaltningsmodellen för Syrien vilar på somliga grundpelare. Den viktigaste av dem är det, att makten kvarstår i händer av den nuvarande Assads klan, som behärskar landet. För det andra alawiternas religiösa grupp måste behålla sig i den gemensamma fronten och hålla fast av både armen, underrättelsen och den inre säkerhetespolisen. För det tredje, landets politiska makt skall behålla sig under Baath-partiet. Om vad som helst av dessa ger efter, skall hända regimskiftet. Men varför en så här liten elit kan behärska över de kvarstående befolkningen, som är mera 90 %. För det kan man finna svaret från bakom nära femtio år, nämligen från den religiösa konflikten, som var mellan alawiter och sunner.

Allmänt tänker man, att alawiter är en gren i shitismen, de må vara ock det, men lika nära – eller fjärran - de är ock från sunnismen, eller till och med av kristna. Alawiter är i själva verket en underlighet i det islamistiska religiösa fältet. De skiljdes ur shitismens 12 imamens lära redan under det nionde seklet och begav sig att följa deras egna ledare Ibn Nusayr, därför de ock kallades ända till 1920-talet nusayriter. Deras starkaste band, och deras nuvarande alawiternas namn ansluter till shitismen i sjäva verket bara via Ali, Muhammeds kusin och svärson, han, som den shitiska islamen anser sin religiösa ledarfigur. Alawiter skiljer sig av den islamistiska huvudlinjen och hos flera olika praktiska sätten. De inte godkänner sharia-lagen, de religiösa ceremonier inte är obligatoriska, fastän man dem i någon mån följer, pilmgrimsfärden till Mekka inte är oundgänlig och alkohols användning är lovlig. Några grupper av alawiter håller till och med kristna festdagar och ärar kristna helgon, dessa inverkan leder sitt ursprung från grek-ortodoxer och maronitkristna, med vilka alawiter var i ett lös politisk förbund under sunnismens maktperiod. Emot den här bakgrunden är lättare förståelig den religiösa motsatsställningen hos huvudbefolkningen, som följer Muslimbrödraskapets läror, som representerar den radikala sunnismen. Den huvudbefolkningen anser alawiter irrläriga. Mellan åren 1920 och 1946 fick alawitsamfund stöd från den franska mandatförvaltningen, som officiellt godkände det. Till den tiden hade makten tät haft sunnismen, stödd av Ottomaner. Tillsammanns druser och kristna gruppen, som ock förändrade sitt namn från nusayriter till alawiter, blev politisk och grundade år 1947 Baath-partiet, som sedermera bildade en politisk opposition för Syrien, som hade redan år 1944 blivit självständig.

När mandatförvaltningen slutade år 1946, också började de religiösa meningsolikheter förändras från politiska till våldsamma. Par årtionden de hade uthärdat varandra, men den sunniska majoriteten tät höll oppositionen i tukten ofta underställande till positionen av den andra klassens medborgare. Förvaltningen och armèns viktigaste ämbeten hölls hos sunniter, alawiter fick hålla till godo, vad från bordet föll som nådebitar. Bitterhetens och hatets frön hade strötts ut. Muslimbrödraskapet, som ledde sitt ursprung från Egypten, hade decentraliserats av president Nasser, och Brödskapets anhängare skingrades således till andra Medelhavets randstater. Samtidigt dock blev att pyra frön av den fanatiska islamistiska läran, de som Brödraskapets grundare Hassan al-Bunna hade hackat i minnen av sina anhängare. De sunniska makthavare inte kunde vänta på statskuppen. En sådan dock skedde år 1970, och sällsynt nog, nära blodlöst. Luftstridskrafters kommedör och landets försvarsminister, alawiter representerande general Hafez al-Assad kapade makten, visserligen inte ensamt, utan tillsammans med druser och kristna samt grupper, i vilka fanns somliga vid nyckelposition varande sunniska affärsmän och representanter av penningsvärlden.

Elementer av det religiösa inrikeskriget var färdiga. De teoretiska betraktelsesätt av det Muslimska Brödraskapet, som representerade den radikala islamismen, i den mån avvikade från religiositeten av de förvärldsligade alawiter, att något måste man försöka, annars den radikala islamen skulle förlora den brohuvudställningen, som hade med stora besväret förskaffats i Syrien. År 1976 började de religiösa tumultar i Hamas och Homs’ städer, som var det kraftiga ömrådet av den traditionella sunnismen. Hafez al-Assads förvaltning först försökte hejda tumulter utan våld, men under de några följande år den sunniska majoriteten hade mobiliserat på gatan sin aktiva anhängare redan tiotusentals. Assads förvaltning beslöt göra slutet av det. År 1982 Hama och Homs belägrades, armèn arresterade och förhörde och dödade enligt kalkylationen 30 000 sunniter, anhängare av det Muslimbrödraskapet. För det här folkmordet Assad aldrig ens har anklagats. Det var problemet, som sköttes och spåren sopades under mattan. Muslimbrödraskapet förkunnades olagligt och ännu under åren efteråt fortsattes arresteringar av dem, som man misstänkte som dets anhängare.

Problem dock inte avlägsnade sig, Brödraskapets ideologiska frön blev levande och har åter, under det här året 2011 rest sig till kraftiga växten och har kulminerat sig till de blodiga tumultar, i vilka hittills (7/2011) dött c. 1500-2000 människor. Skadades mängd räknas i tiotusentals. Massflykten till områden av Turkiet, Jordanien och Libanon har bragt både för den Islamistiska Halvmånen och FN och det Röda Korset åter ett flyktingproblem, för vilket också ändan inte är synlig. Assads klan kämpar för sin existens och försöker att hålla sig i makten. För dem det finns här frågan om livet och döden, alla är på sätt och vis i den samma båten och antigen håller sig på ytan eller faller därmed. En för mycket centraliserad makt medför sådana här följdföreteelser, och detta inte ens är det enda problem hos Syriens nuvarande förvaltningen. Landet är skuldsatt, Ryssland björnar sina fordringar, i Libanon hotar Rafik Hariri-rättegången, Golan kräves tillbaka och armèn vill det försöka med kraftmedel. Den traditionella arabäran inte tillåter nederlag, som Syrien måste erfara i krig mot Israel. Det internationella samfundet hotar med allt förökande sanktioner, om armèns hårda tag inte slutar, om de upphör, så demonstranter får ny kraft för strävan att återföra den sunni-islamistiska förvaltningsmodellen i Damaskus. Turkiet har redan meddelat, att om hos Hama och Homs försöker detsamma, som fadern Hafez al-Assad förverkligade tre årtioden sedan, Turkiet skall ingripa i spelen, som alltså skulle betyda krigstillstånd mellan länderna. I nyckelpositionen är Aleppo, en av Syriens största städer och samtidigt den största och mest betydelsefulla basen för sunnismen.

Så länge som Aleppo blir utanför tumultar, kan Assads klan andas i fred, men när stadens befolkning av den sunnimajoriteten en vecka sedan anslöt till den gemensamma fronten mot regeringen, började också alawiternas utförsbacke bli brantare. Hittills landets säkerhetspolis samt regeringens Revolutionsgarde har förmått att hejda, om också med extremt våldsamma medel, demonstranter, som har rasat i andra städer. I Aleppo hundratusentals marscherade till gator för att kräva regeringens avked, och då Bashar al-Assads nerver dunsade. Han beföll sin egna Shabiba militia att kväva tumultar och att anstorma i USA:s och Frankrikes ambassader och, till råga på allt, ännu till USA:n ambassadörs residens. Enligt Assads åsikt USA och Frankrike har alldeles för rundhänt stött de upproriska, sponsoredad det Muslimska Brödraskapet, och i själva verket, inte utan orsak. Bashar al-Assad inte vågar befalla sin armè att kväva demonstrationer, ty armèn huvudsakligen består av sunnimuslimer och det är mycket osannolikt, att de skulle börja att slakta sina egna religiösa anhängare. I det värsta fallet kunde armèn förena sig i tumultare och spelet skulle vara klart därmed. Till allt USA:s utrikesminister Hillary Clinton hade meddelat åt Brödraskapet USA:s mål att närma sig det och söka ett lämpligt samarbete. Men som följden av Assads åtgärder hade man brutit den diplomatiska integriteten och det var den sista droppen. Utrikesminister Clinton meddelade någorlunda uppriktigt, att Syriens förvaltning inte mera njuter det internationella förtroendet, som i praxisen betyder det att Assads klan får gå, ju snarare dess bättre. Men, vad sedan i stället, det är en fråga, som bekymrar före allt ock Israel och dess trygghet. I trots av det, att Syrien och Libanon vidare bägge är tekniskt tagande i krigstillståndet med Israel, har gränsen mellan Syrien och Israel varit den allra fredligast. Gränsen mot Libanon inte har det varit.

Syrien har med Egypten vsb-fördraget (fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd) redan från året 1999. Om muslimbrödraskapet får i Egypten den parlamestariska makten i nästa höstens val, så ock den militära samarbetet skall förstärka sig och besegrande i kriget den gemensamma fienden – Israel – skulle vara manna för bägge länder. Men å andra sidan Syriens täta samarbet med Iran skådas med oblida ögonen nära i alla arabstater. Saudi-Arabien inte med gott ser det, om shi’iters läge skall bekräftas på det Persiska vikens område, i synnerhet, när landets (Iran) trotsiga president ser ut, att han får kärnvapnet till stödet av sitt imago. I Libanon redan nu i praxisen makten har Hizbollah, och den har till det förmått bara och endast med stödet av Syria-Iran-axeln.

Skrivaren inte orkar ur sin minnes labyrinter utgräva, hur många gånger har jag försökt utlägga om betydelsen av religionen och religiositeten som bakgrunds krafter i Främre orientens konflikter. Framme den dock inte känns gå, fastän jag vet att riksdagsledamöten i vårt land läser mina kolumner, somliga till och med mina böcker. Åtminstone den nya utrikespolitiska förvaltningen inte förbättrar ärendet till den riktningen. Därom finns erfarenhet redan från tiden bakom åren, inte fastän ville man vrida av järntråd. Religionen inte just har något att göra med konflikten, den tar man fram då och då som någotslags bakgrundstänkande, säger mannen, för vilken själv religionen ingenting betyder. Nå, en blind inte kan den andra blinden leda, till gropen bägge hamnar. Men redan den nu i kraft varande uppställningen talar något annat, men hur än mera sedan, om och när de politiska styrkeförhållanden inom sin tid skall ge åt den radikala islamen den kraft, som den redan länge har haft lust efter.

Shit-islam och sunner är bägge enligt varandras åsikter irrläriga, till och med alldeles i den radikala meningen. Detta understrykas i synnerhet i Saudi-Arabien och Iraq, i vilka länder, den representerande av den andra tronslinjen, är oren och åt en sådan kan man inte ens räcka handen till. I Iraq dessa religiösa meningsolikheter har lett till blodiga sammandrabbningar och som följden av dem har dött redan flera hundra tusen människor. Man kunde med goda skäl säga, att de religiösa betraktelsesätt, som så mycket avviker från varanda, skall aldrig möta i den meningen, att grupper, som dessa anhänger och representerar, kunde om något ha den samma åsikten och göra samarbet.

Den shit-islamistiska Iran beväpnar och finansierar den också shit-islamistiska Hez-b-Allah-organisationen, alltså Allahs parti, Hizbollah. Hjälp har man huvudsakligen kanaliserat medelst Iraqs shit-islamstiska området och sedermera via Syriens alawiter. Här Syrien, fastän den är religiöst neutral, sätter sig att anhänga shit-islamit-grupper, fastän landets stora maktmajoritet är av sunner. Vad sedan kan vara den faktorn, som förenar så mycket religiöst oeniga grupper? Svaret kan man finna i islamen, i Muhammeds ärvelära eller sunna, där profeten konstaterar att segrande över den gemensamma fienden är den viktigare faktorn än läroteoretiska meningsolikheter mellan muslimer. Den följande frågan i läggspelet sedan är, att vem eller vad är den sådana fienden, som förbigår de religiösa meningsolikheter? Svaret är givetvis Israel. Den är ju på området den enda inte-islamistiska staten, den enda demokratin och den enda staten, som har förmått att segra varje krig emot sig.

Låt oss vrida järntråd ännu mera till. Iran har redan under flera år systematiskt finasierat och förstärkat Muslimbrödraskapet, som representerar till det motsatta religiösa riktningen, i de åtgärder, vilka var som bakgrundskrafter för oroligheter i de islamistiska länder. Religionen glömmas för den tiden tills man förorsakar förvaltningsmodellen enligt Allah, Muhammad, Koran, alltså av islam på var och en stat i Främre orienten. Det är en förpliktelse, som religionen förutsätter, inte resultatet av politik eller det militära tänkandet. Om man inte förmår att förstöra Israel och avlägsna det från den platsen, på vilken det nu som stat är, så Koranens Allah inte är allsmäktige och Muhammad är en falsk profet, när han gav bestämningar, som de islamistiska folken inte förmår att förverkliga. Så här tänker den islamistiska lärdan, så här tänker den islamistiska politikern, så här tänker den islamistiska regenten och leder utrikespolitik därmed. Så här sade Egyptens president ännu två år sedan, rakt och exakt, vi kan aldrig erkänna Israel-statens lagliga rättighet att existera som judestaten i Mellanöstern ty det är emot vår religion!

Emot den här bakgrunden talande om Mellanösterns fred är av noll och intet värde, i själva verket ännu mera – självbedrägeriet emot sin egna bättre vetande. USA:s handräckning mot det Muslimska Brödraskapet de svarade klart och enligt deras lära, således varande åtminstone ärligare än många andra, som omkring dessa ärenden stökande håll. Så här svarade på Hillary Clintons frieri Brödraskapets talesman, shejk Mahmoud Ghozlan den 4. juni 2011 : ’Vi är färdiga till diskussioner med USA:s förvaltning, om man så beslut fattar, men bara i ramar av den gemensamma högaktningen. Vi hoppas, att USA skall ånyo granska sin politik och beslutar att sätta sig å sidan av nationernas rättigheter och krav. USA måste sluta stödandet av den korruptionerad och tyrannisk sionistisk förvaltningen och dess ockupationspolitik. Hittills inget officielt kontakttagande har skett, men vi har bedrivit underhandlingar på den ambassadösnivån i Kairo.’ På det klara språket – sluta att stöda Israel, så vi är färdiga att diskutera.

Brödraskapet följer den samma religiösa ideologin, om vilken Iran har givit utmärkta exempel, döda judar – förstör Israel. Den annan av Brödraskapets talesman, shejk Kamal-al-Halbawi besökte med delegationen i Iran för att träffa, inte presidenten, utan landets religiösa ledning. In sin intervju åt Teherans nyhetsbyrå FNA den 13. juli 2011 Halbawi konstaterade m. f. följande: ’Vi bägge nationer, betonar solidaritet och sammanfallande för alla muslimstater i världen i vårt mål att förstöra den där kancersvulsten Israel. Iran och Egypt skall taga behövliga steg för att bli kvitt av det där problemet. Egyptens folk kommer och önskar välkommen Irans antisionistiska ställningstagande, ty bägge folk ser det, att på Palestinas områden har bildats en sionistisk förvaltning, vara brutalt och emot mål av områdets nationer.’

Religionen således har ingenting att göra med Mellanösterns problem – inte så? Verkligen ville man hoppas, att någon av statsmän och av de aktiva till freden tvingare dock träffade förstå ärenden utgående från deras rätta och ursprungliga utgångspunkter. Det är ju gott och rätt att sträva till freden, men inte med vilka vilkor som helst. Att offra Israel på altaret av den skenbara freden inte kan eller får vara det självändamålet. Den slutliga freden man inte skall nå tvingande parter till det, det inte skall lyckas. Den tillfälliga vapenvilan kan komma i fråga och kanske ock kommer, men den slutliga freden inte med sådana villkor. Det är bättre tro sannt de, vad världsalltets Skapare har tillåtit att skriva oss för undervisning och rättning i Sitt Ord redan länge sedan. Enligt det freden nog kommer, men inte under den här världstiden.

Av dessa ärenden mera i September, boken ’De sju sigill’ är redan i sidors förberedelse och alltså i tidtabellen.

Önskande goda och varma sommaren. Pekka Sartola

 

 

 

MTV 3 1) God Morgon, Finland, morgonprogrammet den 21.6.2011

1) MTV betyder ’Reklam-TV’ – en del av helheten ’Finlands Rundradio’

Den 21.6.2011

 

Kolumnen undantagsvis på det här sättet

Lauri Karhuvaara, redaktör, hade i sin intervju Mosab aassHHassan Yousef, författaren för boken ’Hamas’ pojke’. Han var förr en aktiv terrorist, som blev kristen. Han tjänade nära 10 år som Shabaks agent. Shabak är Israels Inre Kontraspionage. Han avslöjade flera Hamas’ planer och således m.f. förhindrade självmordslag. Hans far var en av Gaza-Hamas’ grundläggande medlemmar. Hamas alltså är en fjärrterminal för det Egyptiska Muslimska Brödraskapet.

Intervjuaren var från begynnelsen mera än bara i häpnaden, han lämnade utan översättningen en stor del av mycket väsentliga svar och - enligt författarens åsikt - snarare centraliserade sig för att försvara palestiniers ärende och att sätta Israels åtgärder i fråga varande, än att hade sökt sanningen i helhetssyn.

Programmets editerande redaktör hade väljt redan förut, sannolikt utan att var medveten av innehållet i den raka utsändningen, bilder från Gaza, ruiner, proletariatet, barn och demonstrationer och således sannolikt klart hoppades att skapa en ensidig bild om situationen i Gaza. Lyckligtvis utsändningen var rak. Av inspelningen hade man säkert avlägsnat flera betydelsefulla delar, men så här är det bättre.

Efter flera svar var Karhuvaara alldeles häpnad, förbluffad. Jag har sällan sett honom i något sådant tillstånd, i vilket hans gamla förhandsinställningar söndersmulades en gång efter den annan. I den religiösa debatten mellan kristendomen och islamen han inte ens rörde på, än förbigående. Detta var i den meningen beklagligt, ty frågan, naturligtvis, inte var om Karhuvaaras, utan gästens, i intervjun, åsikter. I det här stället skulle det ha varit på sin plats (nödvändigt) ha vetskap om den goda journalistiken och dess efterföljande.

Jag har måst litet editera texten, ty mycket sällan av den raka intervjun kan födas rakt möjligt att tryckas. Naturligtvis ingenting väsentligt har man avlägsnat.

F. - Frågan S. - Svaret

F. God morgon Mosab och välkommen i vårt program ! S. God morgon och tack!

F. Vad tänker du om Hamas-organisationen? S. Hamas är en terroristorganisation, som har utfört flera anfall, som mål civiler. Den är i ansvaret av döden på många israeliter, på det samma sättet av palestinier och andra medborgare.

F. Men Mosab, du är en palestinier, din far var en av Hamas’ grunläggande medlemmar, hur kan så säga? S. Eftersom den är sanningen om organisationen, jag föddes till en palestinier och alldeles i Hamas’ hjärta, och det sättet att verka är den karaktären, som den där organisationen har.

F. Men, inte Hamas vill en egen självständig stat, och så hellre en befrielseorganisation? Vad säger du? S. Om det är så, så varför de inte erkänner fakta och godkänner årets 1967 gränser, utan de vill förstöra Israel. Deras mål är att förstöra Israel och inte grundlägga staten med namnet Palestina.

F. Har du pratat med din far? S. Vi har diskuterat om dessa saker, och faktum är att min far inte visste, att jag har flera år hade verkat emot Hamas som Israels agent, således vi inte har under mycket lång tid diskuterat. Han har alltid vetat min attityd, det att jag är emot rörelsen, emot våldet, han vet, att jag inte är emot människor, utan emot rörelsen, som använder våldet för att uppnå sina politiska målsättningar.

F. Ärar han dig, vad din far i dag tänker på dig? S. Hans hjärta har brutits, eftersom det, som jag gjorde, är emot de, på vilket han har trott och verkat, han inte godkänner mig, men jag är säker på det, att en dag han förstår, att det var rätt, vad jag gjorde.

F. Vad tänker du om Israel, om Israels arme och om deras anfall, verkar den rätt? S. Jag vet, att Israel är en demokratisk stat, jag anser mig själv en israelit, jag älskar dem, jag tjänade för Israel-staten, och jag tror, att den har rätten att leva i fred och skydda sig själv emot människor, som har avsikten att förstöra den. Med detta jag inte menar, att jag skulle godkänna allt, vad Israel gör. Liksom varje israelit, så ock jag har rätten till åsikter emot regeringen, jag inte godkänner allt vad den gör, men jag tror att de har rätten, att leva i fred och försvara sig emot Iran och det islamistiska hotet.

F. Enligt din födelse du är en islamisk, men vad är du nu? S. Jag föddes till muslim, och jag studerade islams religion mycket ordentligt, jag känner Koranens språk och profetens beteende och jag fann, att islam är ingenting annan än lögn, den förorsakar våld och är fången av sin egna ideologi. I dag jag är efterföljare av Jesus Kristus, och min målsättning är att avslöja islams lögner och således hjälpa mitt egna folk att se ljuset och Jesus Kristi kärlek.

F. Är ljuset av Jesus Kristus det att du säger islam vara lögn? S. Det är ljuset, att åt någon visar, att islam är lögn. Den är lögn därför, att den sänder människor till döden, använder våld och för världen till kaos. Varför våra terrorister alla är muslimer av sin bakgrund, det är ett problem. Det finns människor, som inte känner islams faktiska mål, och mitt mål är att berätta dem islams faktiska karaktär. Ty mitt folk behöver rätten att leva fritt av ’sin egna gud’.

F. Mosab Hassan, jag känner mycket många islamistiska människor och de tror på sin egna religion och lever enligt den och nu du säger att den är lögn. Att den är en aggressiv religion, hur kan du säga så här? S. En stor del av muslimer är de så kallade traditionella muslimer, de har fötts till muslimer och de har en islamistisk identitet, men den största delen av dem inte efterföljer islams bud (steg), men när de förstår islam och Koran, och de efterföljer Muhammads råd, de blir terrorister. Al Qaida, Hamas, Hizbollah, och alla terroristgrupper exakt efterföljer Muhammads steg, alltså islams profet. Muslimers flertal inte är terrorister av sin natur, ty de inte förstår islams verkliga karaktär.

F. Åter en gång, hur kan du säga så där? Alltså, att begynnelsen av alla dessa terrorister är i profeten, i Muhammad. S. Enkelt därför, att enligt islams böcker, Koranen, sunna, hadith och al Bukhari och al Muslim, vi finner klara råd av Muhammad, att döda människor, som inte tror på honom, agitera till kriget, erövra civilisationen, och hans mål var att bygga en islamististiska globalisation, världsväldet. Således Muhammads egna beteende giver råd att förstå islams verkliga karaktär.

F. Hårda ord, Mosab. Men var finns den kärleken? S. Först, om du älskar, du vill honom berätta sanningen. Jag älskar mitt folk, jag älskar muslimer, de är härliga människor, men jag vill dem berätta sanningen om deras egna gud, som de dyrkar till.

**

Mosab Hassan Yousef har från Global Islam-organisationen fått en dödsdom. Den grundar sig på den ’fördragsamma’ islams undervisning och rakt på Muhammads befallning. Var och en, som avkastar islams lära och omvänder sig till annan religion, förtjänar döden. Yousef vid det nuvarande bor i USA och är Israels medborgare.

Goda sommaren önskar för er. Beredande boken ’De sju sigill’ (på finska – ’Seitsemän sinettiä’)

Pekka Sartola

 

 

Ädla tankar och lågsinnade …

Kolumnen från den 20.7.2009 (en ännu aktuell, översättarens anm.)

Ord av en brakänd komposition förträffligt gott passar till överskriften för kolumnen och ännu bättre beskriver sammanställningar både i När- och Mellanöstern. Så här, när sommaren är som den skönaste, ock kolumnisten givetvis kunde bli känslig med bekvämare tankar och händelser, men när de där fatala parter, Israel och islamister, inte förmår skapa någon sådan stämning, av vilkens referensramer kunde kalva sköna tankar. Vad lär ha skeende i Israel i dag?

Tack för frågan, alldeles bara det går, bara några små problem här och där. Om freden man naturligtvis underhandlar, när på platsen träffar komma parten, som skulle ha befogenheter därför, sådana bara i nutiden finns ganska få. Nå, leken må få sin plats, men i verkligheten sammanställningar har drivit till en mycket egendomlig form. Allmänt tagande, åtminstone under de 10-15 år, som de överst belägna frågor har varit både Jerusalem och hos de palestinska flyktningar rätten till att återvända. Dessa har åt vilket håll ännu inte försvunnit, men nu har man som hinder av fredsunderhandligar lyft alldeles nya frågor. Av dem enligt USA:s nya presidentens åsikt den absolut viktigast är Israels nybyggnads produktion. Så galet det ju sedan känns hos oss, vanliga medborgare!

Obama fortsättningsvis framlägger ultimatum och begränsningar åt Israel, objektet för dem är nybyggnaden på de så kallade bemannade områden. Israel anser att det har rätten att utvidga kolonisationsaktiviteter på de område, som är till dem hörande, eller om vilka i underhandlingar har man nått inget avtal. Obama och givetvis PA har den olika åsikten. Obama alltså har för sig själv tagit i nutiden rätten antingen godkänna eller förneka byggningslicenser i Israel, de palestinska givetvis har den samma åsikten. Enligt dem erkännande av Israels statliga position är bara en bisak, men byggande av förorter fastän bara enligt de krav, som den naturliga växten ger, är ett hinder för freden.


texten: Barn frågar : ’Mor, vad man säger i den där skylten?
Mor svara: ’Ingenting viktigt’
Skyltens text: ’Enligt USA:s regeringens bestämning ingen naturlig växt har tillåtits på den andra sidan av skylten’

För orsak är israeliter under förvåningen, man kräver dem från den ena sidan att överlåta allt mera områden åt palestinier, draga invånare bort från de såkallade bemannade områden, men man dem inte tillåter bygga hem för dem, som det behöver. De frågar befogat: Vart herr Obama skulle placera de 200 000 judar, som skulle avlägsnas från Västbanken? Var för den kan finnas vatten, energi, arbet, bostäder, skolor, hälsotjänster etc.? Enkelt, ingenstans på Västbankens eller Gazas områden, bara och endast på områden av de närvarande Israel.

Låt oss litet skåda på kartan över de så kallade bemannade områden, termen lanserades år 1994 efter Oslo avtalet, där åt palestinier gavs den fulla självbestämmanderätten, på den grunden att de erkände Israels statliga rätt existera just på den platsen, där det ock nu är. Jasser Arafat visseligen meddelade åt sina egna, att han inte anser sådant erkännande i något värde och alltså inte i kraft, fastän han på den grunden fick Nobels fredspris. Alltså, bemannar Israel Palestina?

Gula områden: PA:s fullständiga självstyrelse. Bruna områden: PA:s civilförvaltning, Israel svarar av säkerheten. Blåa områden: Israels fullständiga förvaltning.

Termen ”bemanning’’ man använder, när en främmande stat bemannar området av annan suverän stat, till exempel USA bemannar vidare en del av Iraq. Ovanstående karta är en pakt mellan två parter, de blåa punkter är israeliska kolonier, över vilkas trygghet således svarar Israel, fastän några av dem ligger på palestiniernas civilförvaltningsområden. Nu USA strävar att förhindra ock på de blåa områden skeende israeliters byggnadsverksamhet, liksom den skulle ha någon betydelse i helheten. Helheten omfattar ock det att Israel skall statligt erkännas, som alltså i Oslo-avtalet godkändes, men som man inte mera håller i ära, det innehåller också Israels rätt att fatta beslut av sina egna ärenden, också om tryggheten av sina medborgare.

Det mest skrattretande från USA:s håll är att fastna i det mest oväsentliga ärendet, i medgivande av byggnadstillstånd insidan en annan självständig stat. Detta visar enligt min åsikt det, att Obama börjar ha medel i slut. Stora tal, löften och ”det messianiska framträdandet” inte alls ens i slutet syns föra När-Österns fredsprocess framåt, å andra sidan Obama inte har förorsakat något annat verkligt betydande statsmannadåd.

Åt byggnadsämbetverket av Staten Israel. Ert sökande av tilläggsbyggningen i Har Homas koloni har förkastats.

 

Vad berättas hos Mahmoud Ahmadinejad, i Iran?

Allt går bra, i valet fick man segern och för presidentens tjänst kom tilläggstid. Visserligen oppositionen, enligt sitt sätt, inte godkände sitt nederlag, men med sådan är man van och ärenden förmås att sköta efter mönster. Segern på valet var det alldeles klara gumsekött, att det har man förgäves gripa i. Folket har talat, folket ju vet, således plask bort. Motkandidaten Mir Houssain Moussawi dock orkar att käbbla emot, påstår, att valresultatet har manipulerats och falskt, fastän i flera valkretsar Ahmadinejads gunst raskt överskred den 100 % tröskeln. Varför på det mera plaska emot.

Oliktänkande och de, som uttryckte sina åsikter har packats tusentals i fängelser, de har slagits, plågats och avrättats bara därför att de hade röstat på annat sätt än landets religiösa ledningen har velat. Frågningar vid dörröppningar på valdagen visade nära alltigenom Moussawis säger, till och med mycket klart sådant, och därför rösträkningens resultat med c. 65 % seger för den sittade presidenten är omöjligt att godkänna. Landets religiösa ledning beföll undantagsåtgärder för att tillämpa emot alla demonstranter, i praxisen det menar ock egenmäktiga avrättningar emot dem, som man ansåg vara som demonstranter statens fiender. Media förbjöds alla fotograferingar, diplomater av Englands ambassad arresterades emot internationella lagar och avtal. På det har man vant i Iran ock förr, således ingenting nytt på den västra fronten.

Jerusalem Post publicerade i sin tidning av den 19. juli 2009 berättelsen av en iransk soldat, som tillhörde i landets religiösa ledarens personala Basiji Militia. I det han beskrev, hur dessa demonstranter bemöttes efter arresteringar. Ståndrättens process och dödsdom. Till ett problem formade sig det, att Irans lag förbjuder – oberoende av brottets slag – att avrätta kvinnan, om hon är jungfru. Enligt den islamska lagen i Iran kvinnan är i ansvar av hennes gärningar efter hon har fyllt 9 år. (Här åldersstadium uppenbarligen förenas till Muhammeds barnhustru Ayesha, som enligt olika källor var bara i 9 års ålder, när profeten henne tog till äkta.) Således fängelsers väktare tillämpade praxisen, som passade i situationen. Den tonåriga flickan bortgiftades åt någon av väktare. Därefter var hon en laglig hustru, som skändades. Och så hon var – efter hon hade mistats hennes jungfrulighet – lämplig för avrättning. Källan berättade, att i flera fall flickor slogs emot så mycket att dem blev givet sömnmedel och därefter maken slapp att förverkliga sina äktenskapliga behov. (Jerusalem Post den 19.7.2009 Sabina Amidi).

Det ju var mäktigt likställdhetens och människorätters förverkligande, men vilka offer man ju inte kunde giva för att trygga presidentens ämbete, vad nu för några demonstranter. Dock de ju lär att bete sig mera högaktningsfullt mot landets faktiska regent.

 

Vem skall slå på Iran, eller slår någon inte alls?

Landets kärnprogram fick samtidigt en förlängd tid, dock ingen av presidentkandidater skulle ha förändrat dess riktning, men den sansade Moussawi skulle ha varit i många meninger ett bättre alternativ, också för iraner själva. Efter valet har igen börjat ett nytt kannstöperi om det gamla kända temat, vem slår eller slår det kanske ingen emot Irans kärnanläggningar? De enda, som därtill förmår, och det skulle ha inom sina intressen, givetvis är USA och Israel.

På det här ärendet än på slaget emot Irans kärnanläggningar, som är märkbart obetydligare än byggnadstillstånd, USA:s vicepresident Biden gav ställningstagandet konstaterande, att Israel är en självständig stat, som själv kan fatta beslut om sina göranden eller lämnande utan att göra. Under dåtiden Obama, som var just på besöket i Ryssland, dock ilade försäkra, att ärendet inte nu är alldeles på det sättet. Han visst menade både självständigheten och beslutsfattande, och konstaterade, att USA i inget fall har givit det gröna ljuset (självständigt beslutsfattande) för Israels möjliga slag. Således vicepresident märkte att han bara vice- … ingen beslutsfattare.

Har Israel andra möjligheter att förhindra eller hota Iran tillräckligt för att man skulle det få till underhandlingsbordet eller att uppge sitt program? Det följande scenariot är utan den officiella bekräftelsen, men källor som jag har van att anse pålitliga, har berättat följande:

I juni, strax efter valet, Israels president Shimon Peres gjorde ett statsbesök både i Kazastan och Azerbajzjan, det dock är ingen hemlighet. Men vad under besök avtalades, den är den.

Liksom det är mycket känd, i Kazakstan ligger ett av världens största rymdcentrum, Baikonur. Det är ett gigantiskt centrum, byggt där inom sin tid av Sovjet Union. Därifrån har man sänt flera hundra raketer, missiler och satelliter i rymden. Centrumet byggdes redan år 1955 och i trots av det att man har det i tidernas lopp utvecklat och förbättrat, det börjar vara redan föråldrad. Åtminstone i den meningen, som Rysslands närvarande rymndprogam eftersträvar. Israel ock har använt Baikonur stationen som avfyrningsplats av flera raketer. De och Ryssland har redan under år haft drygt samarbete nämligen på fältet av rymdteknologiet.

Ryssland har redan länge byggt ett nytt och bättre än förr rymdcentrum på Amur Vostochny, Sibirien, nära gränsen mot Kina. Det blir färdig c. år 2015-2018 och lämnar Baikonur som praktiskt onödigt. Således för dem är det mera än tillämpande att centrum sedan skall uthyras åt Israel, på det samma sätt tänker Kazakstans regering, som så här får toppklassens rymdteknologi, nya kommersiella förbindelser m.f. med Indien, som från Israel fortsättningsvis köper det fackets teknologi.

Israel å sin sida får i sitt bruk ett färdigt centrum, där tillför sina egna radar- och satellitteknologi, flygfält och dit sina egna plan. Från Baikonur är det också märkbart kortare tillstånd till Iran och dess kärncentrum än från Israel. Plan kunde flyga via den svängande vägen till Iran i en dryg timme och missiler rakt i tjugo minuter.

Till allt Israel har arrenderat sig i Azerbajdzjan, som gränsar sig till den västra stranden av det Kaspiska Havet, alldeles i närheten av Irans gräns på en bergtopp, där det får placera radarstationen och stationen för föregående varningen. Så här de förmår, alldeles överraskande, kontrollera Irans missilbaser från näravståndet och vid behov slå på vilka som helst iranska objekt med plan utan mellantankning, eller sedan med missiler.

Irans religiösa ledning samt Ahmadinejad har rasat och sent vresiga noter både till Kazakstan och till Azerbajdzjan. Förgäves, ty oavsätt av islamismen nära alla När-Österns Central-Asiens stater anser Irans hotelser samt dess kärnprogram som en stor fara till områdets trygghet. Det är således en mindre elakhet att tillåta för Israel möjligheten skapa en tillräcklig farhåga mot Iran. Dock det är en alledeles annan sak, om ens det är tillräckligt. Men en moderat president skulle ha förstått ärendet mera på dess rätta sida än den religiösa fanatismen och av det matad, från verkligheten främmande blivit, dröm om den islamitiska kalifaten och om världen, som skulle vara byggt omkring den.

Skall bildandet av så där hotfaktorn förhindra Iran att fortsätta sitt kärnprogram? Deras just utvalda president meddelade mycket rakt att Iran skall fortsätta sitt program oavsätt av det, hurudan åsikt den Stora och Lilla Satan (USA och Israel) skall i ärendet ha.

Enligt Ahmadinejad i Irans anrikningsanläggningar rullar i den här stunden 8000 centrifuger, målet är 55 000 stycken, som skall nås under några år … om inte …

För att programmet kunde överföras framåt eller avskaffa hittills, av dessa objekt åtminstone Natanz, MoAllem, Kalaych och Kolahdouz skulle göra oanvändbara. Med krafter av närvarande 8000 centrifuger Iran förmår producera uran, som skulle lämpa sig till kärnvapen av mängden till två bomber, alltså c. 40 kg per år. Därifrån tillbyggandet av egna bomb varar ännu tid i någon mån, men gränsen närmar sig hela tiden, vidare bombens provsprängande och utrustande på missilen för kärnvapen och det inte går i handvändning.

Vad man alltså behöver, antingen ädla tankar, eller de sämre, lågsinnade. Bägge inte kan rymmas i det samma paketet.

För min läsare till kännage, handskriften för min följande bok – ’Pyhä sota Pyhästä maasta’ (’det Heliga kriget om det Heliga landet’) – är färdig, sidor i brytningen och dess publicering i sin tidtabell, vid början av september. Ända till det Goda slutsommaren för var och en. Och kolumner börjar att droppa mera tät, när den ”störande faktorn” har fåtts bort från dagsordningen.

Pekka Sartola

 

Mot bestående fred - eller ett nytt krig

Den 11. maj 2011

Småningom börjar vara eliminerade, antingen bestående eller åtminstone hittills, alla världens fungerande - och i synnerhet Mellanöstern - som har varit som hinder för freden. Vi har alltså sett, att utvecklingen riktar sig mot fred och demokrati, dvs förändringar, som garanterar för alla stater och etniska grupper rätt att leva i fred och förverkliga sina egna nationella, religiösa och politiska intressen – eller dock – må det vara just så? Detta har dock varit ändamål och för sådant tillstånd har man fungerat och vidare så gör, säger USA:s president Barack Hussein Obama. Må leva rätten, den höga moralen och högaktningen av de mänskliga rättigheter!

Bin Laden.
Jag inte vill från den moraliska rättens synpunkt kritisera USA:s aktiviteter i de händelser, som ledde till Osama bin Ladens död, men dock måste vi granska ärendet i de referensramer, som USA har för sig själv satt, alltså av värden och rättsenligheten. Utan gensägelse Bin Laden har bekostat till USA mera än ingen annan person, eller ens grupp, som har beordrats under terrorismens namn. Slaget i New York år 2001 var ett kapitel i sig själv, 3000 döda, tusentals sårade och väldiga mängder av ekonomiska förluster efterletar sin like i terrordådens historia – sedan utan att tala om de många andra slag, som Al Qaida, ledd av bin Laden, har utfört. Mannen var alltså en brottsling, av den allra värsta ändan, åtminstone enligt det västerländska rättsmedvetandet. Och jag i inget fall vill försvara hans gärningar, inte ens ditåt, men det är ibland intressant att betrakta ärenden från den synpunkten, från vilken en stor del av den islamitiska världen dem skådar. Rätten och moralen nämligen gör en kullerbytta, när vi överflyttar till den östra sidan av Jordanfloden, till den islamistiska världsåskådningen och till dess inre områden.

Vi har här i västra länder som sättet att försöka ta fast brottslingar och sätta inför rätten för att svara för sina gärningar, framställa anklagelser, bevittna dem rätta och vänta, vad den opartiska och obetingade lagen deklarerar som straffet. Om det inte finns att framställa till rätt bevisade anklagelser, så den åtalade skall frigöras, inte så? Lagen ju är densamma för alla, den är både åklagare och försvarare, och enligt dess definierade regler rättsstaten, också USA, fungerar, eller är det så? Det här anförandet inte i något fall försöker att glätta bin Ladens åtgärder och göra av dem möjliga att godkänna, inte ens ditåt. Jag också inte förundrar USA:s sätt att fungera hos bin Laden, sådana här specialoperationer, som m.f. US Navy Seal Team 6 utförde är i underrättelsevärlden vardagliga. Så arbetar också flera andra stater, när situationen och omständigheter så kräver.

Men det, som jag undrar, är den kristna statsöverhuvudets utlåtanden på ärendet. Först, förhållningsregler också kom från honom. Man måste dödas Osama bin Laden och kroppen skall begravas omedelbart. Alldeles på det samma sättet fungerade hans föregångare G. W. Bush, när han gav om sommaren 2003 en bestämning om avrättningen på Saddam Husseins bägge söner i Tikrit. Bägge av dessa statsöverhuvud agerade handlade emot den grundlagen, vilken de hade svurit sig på. Den åtaladen är oskyldig, tills hans skyldighet konstateras, och uttryckligen på grunden av rättegångsförhandlingen. Det är inte fråga om det, var Saddams söner eller Osama skyldiga på något, som enligt den västerländska rättspraxisen kan man anse fördömligt, utan om det att någon anser sig ägna rätten att taga lagen i sina egna händer, fastän han har svurit att vara försvarare av den obetingade rätten.

Det skulle ha varit ovillkorligen klokare att giva olika utlåtanden. Där Obama ramlade till artikulationer på sandlådanivån: ”vi dödade honom, världen är nu en bättre plats att leva på, USA visade sina krafter, man inte skall hota oss, vi hämnar etc.”. Att döda en vapenlös man är inte dess mera hjältedåd än att leda flygplan att slaga på tvillingtorn. Mera det är fråga om den gamlatestamentliga rättspraxisen 'Öga för öga och tand för tand’, av vilken den kristliga världen har uppsagt redan 2000 år sedan. Om Obama föreställde sig att förorsaka medkänsla och förstånd i världen, i synnerhet i arab- och islamistiska världen, han misstog sig för den värsta gången. Osama bin Laden var enslags ikon, en övernationell hjälte och en obetingad försvarare av islams läror. Han både hatades, fruktades och beundrades. I många stater drog man en suck av lättnad, i ännu flera länder man gnisslade med tänderna, trycktes händer i knytnäven och svärjades på hämnd. President Obamas utlåtanden och det övermodiga sättet att tala om en avrättningsoperation lika lätt än om besöket i butiken, uppväckte förvirring och i flera västra länder. Många tänkte, att var det ju på sitt sätt rätt att mannen dödades, men sättet, med vilket det publicerades, var allra minst grotesk. Utlåtanden var ologiska, icke välbetänkta och visade hellre politiskt och religiöst oförstånd än skapade hjältens strålkrans över de svarande håll.

Före allt Osama bin Laden var en muslim, och det var han fanatiskt. Hans aktiviteter blev reglerade av tron och övertygelse att handla enligt de råd, som han ansåg givna i Koranen, av Allah och Muhammed. Han levde asketiskt, höll flera kvinnor, liksom för muslimen det är tillåtits, i det finns ingentig, just så gjorde ock profeten. Han ansåg sina fienden vara kristendomen, det västerländska levnadssättet, judaismen och staten Israel. Råd för allt ösades från Koranen och sunna. Således och saudförvaltningens jakande inställning till den Store Satana (USA) på islams heliga jordmån var ett oförlåtligt stötande mot profeten och därpå skulle man förhålla sig extremt strängt. I trots av det, vad vi oss själv om Osama tänker, han själv trodde på sitt ärende liksom på berget, detta är gott att komma ihåg. Han var fullständigt försäkrad om sin rätt att arbeta för förverkligandet av de planer, som siktade till den islamistiska kalifaten och förorsaka islams spridning till den enda verkliga religionen i världen. De håll och grupper, som övade andra religioner dock skulle få öva sina irrläror, som för till fördömelsen, men de måste erkänna islams ojämförlighet så att de skulle för den här dhimmi-status betala skatt till den islamistiska förvaltningen, så här handlade och profeten inom sin egna tid.

Varför således kalla Osama som en terrorist? Det är ju klart fråga om det, vad var och en själv anser vara rätt. Enligt den extremt branta islam-tolkningen den irrlärige dock måste gå in i förtappelsen, och ju mera han hinner göra dåliga gärningar i sitt liv, dess värre blir hans straff i förtappelsen. Initiativtagaren för den Islamistiska Revolutionen i Iran, imamen ajatollah Khomeini inom sin tid uttryckte saken mycket klart: ”Om man tillåter de otroliga fortsätta sin del i jordens förstöring, blir deras slutliga straff, som dem småningom skall träffa, ännu värre. Om vi i stället dödar de otroliga för att stoppa deras aktiviteter, vi i själva verket gör dem en tjänst, ty på det sättet blir deras slutliga straff lindrigare. Det att man tillåter de otroliga leva, är det samma att man godkänner deras aktiviteter. Det att man dödar dem, betyder det samma än att man enligt Allah-Skaparens befallning utför en kirurgisk åtgärde.” (Talet hölls den 12.december 1984 i Iran, i Qoms stad.)

Allt således äntligen är relativt, det som en anser orätt, det för någon annan är rätt och möjligt att godkänna. Avgörande är synvinklar, och i det här fallet de grundar på religionen, livsåskådning och på övertygelsen att handla rätt. Den döde bin Laden blir sannolikt förorsaka ännu större problem än han skulle ha förorsakat levande de sista år, beskuggade av njursjukdomen, gömd från publiciteten och tätt i isoleringen från den övriga världen. Det här oundvikligt lyfter fram frågan, som annars redan förr har varit i publiciteten, visste alltså Pakistans regering Osama bin Ladens vistelseort? På den frågan kan man svara enligt det orientaliska sättet med motfrågor, låt oss sedan granska dessa sammansättningar. Slutsatser kan var och en göra enligt sina egna betraktelsesätt.

I den omedelbara närheten av olika baser på Pakistans arme det finns åtminstone fem olika säkerhetshus, i vilka bin Laden tillbragte sin tid fullt isolerad från den yttre världen. Så det var också i Abottabad och bara i 400 meters avstånd från armebasens kommandocentrum. Den trevåniga gottskyddade byggnaden var kringbyggd av en dubbel 3-5 m hög mur och hade arkitektoniskt så konstruerad, att den delen, där bin Laden hade kvarteret, hade skyddats emot möjliga prickskyttar. Dit ledde bara en väg. Ingen hemlig väg för avlägsnandet, tunnlar etc. inte fanns. Den mest eftersökta terroristen var fullt i skyddet, ingen utomstående hade inte ens möjlighet att närma sig till byggnaden. Bin Laden själv inte besökte byggnadens yttre sidor, utom bara de delar, som inte synas åt andra än satelliter. När han tillfördes till armens andra säkerhetshus, då alltid var fråga om armens operation, om övertäckta kupebilar och militära konvojen. Det att USA förmådde spionera dessa säkerhetshus, inte skulle ha kunnat ske utan Pakistan armens och ISI (Inter Service Intelligence), således landets underrättelsetjänstens, medvetande och samarbete. Vetskapen om läget och andra saker av det här säkerhetshus i Abottabad, USA hade redan två år sedan. Det, när bin Laden uttryckligen där vistades blev dock på utredning av USA:s underrättelsetjänst. Det är gott att komma ihåg, att i landet, där genomsnittslängden hos män är litet över 160 cm, nära tvåmeter varande arab med yvigt skägg ganska lätt kan skiljas ur folkhopen, i synnerhet när hans bild är en av de bäst kända i hela Främre Orienten och Mellanöstern.

Den själva operationen förverkligades med krafter av fyra UH-60 Black Hawk helikoptrar och 24 Seal Team 6 specialkommandoer. Abottabad ligger c. tjugo kilometer från Islamabad till nord-östern bara i c. 30 km:s avstånd av Indiens och Jammu&Kashmirs gräns. Sedan frågan därom, att varifrån helikoptrar kom? Sträckan från Omans vik, där USA:s hangarfartyg vistas, är nära en sådan 1700 km via fågelvägen, således utan avtalat samarbete med Pakistans luftstriskrafter och underrättelsetjänsten den här operationen skulle ha varit fullt omöjligt att utföra. Under natten på morgonsidan den 2. maj börjad operation i helheten varade bara några timmar och eftermiddagen bin Ladens kropp redan vilade i djupheter av det Arabiska Havet. Den med islamistiska traditioner utförda begravningen skedde från däcket av Hangarfartyget USS Carl Vinson. Hur kunde den hinna dit i någon så kort tid, inte åtminstone med de samma helikoptrar, som i den själva operationen hade använts. Alltså, visste Pakistan om ärendet eller inte? De diplomatiska källor förnekar ärendet – naturligtvis. Politiker ju talar sannt i de mesta fall, åtminstone så gott de kan. Det är det samma i Finland liksom annorstädes. I Pakistan samarbetet, som skulle ansluta till dödandet av Bin Laden, skulle förorsaka väldiga upplopp och så det givetvis skall man alltid förneka och anklaga om en lovlös operation. Dess längre än till de offentliga anklagelser saken knappast skall avancera, ty Pakistan är mera än beroende av USA:s stöd i landet tvist med Indien. På det samma sättet USA behöver – åtminstone ännu någon tid Pakistans stöd i sina Afganistan operationer. Ock den sorgligt famösa episoden ser ut att närma sig sin ända, ty Afganistan-specialist, general David Petreus, blev nyligen utnämnd till CIA:s ledning. Obama ser ut på detta sätt infria sina vallöften. Som baklås vid dessa politiska slängar dock var USA:s nära tio år varat människojakt, som äntligen fick sin slut och frigjorde Washington-förvaltningen för att underlätta tryckningen, som i Mellanöstern ligger i formen av det militära näravarandet. Men Obama har i Främre Östen och andra orsaker för sorg än efter bin Ladens död följande efterbad; också av dem mannen försöker förklara sig med stilen, som är oefterhärmlig.

Palestina.
Givetvis det går med namnet ’fredsinitiativ’. Obama ju har fått i förhand Nobel’s fredspris, således sporrar, som därtill ansluter sig, också skulle man tjäna. Givetvis gärna med bekostnad av någon annan, och i det här fallet dem (sporrar) kan man få trampande i jordens hål Israels säkerhet och självständighet samt Jerusalems status. Enligt Obamas plan staten med namnet Palestina skall bildas insidan det området, som Jordanien höll under sin förvaltning före årets 1967 gränser. Det betyder ock det, att den östra delen av Jerusalem, räknande med den Gamla Staden, blir given åt Palestina som huvudstad. De också inte behöver erkänna Israel statens existens som judisk stat på området, det hinner man – liksom har man hört – göra ock senare, om det är ens behövligt. Bara det är den huvudsaken, att Obama får en fjäder på sin hatt, om det nästa året det finns framför honom ny val och till den andra fyra års period siktande Obama behöver för att öka sitt stöd ock något annat än strålkransen av den döda Osama bin Ladens avrättning. Vad är mera klart och bättre än att lyckas äntligen i det, där föregångare har alla, en efter den annan, misslyckats. Men vad skall det ske till de över 300 000 i kolonier levande? Vart skall de placeras? De palestinierna har redan meddelat, att i deras stat finns rum för inte för den första jude. Därpå Obama inte har kunnat giva ett tillfredställande svar. Hans mål är att åstadskomma först en palestinsk stat, andra problem skall sedan bli avgjorda med sin egna vikt eller blir utan avgörandet.

En liten irriterande detalj dock är den lagen, som Knesset stiftade över tre årtionden sedan, som gäller Jerusalem. Dess ordform är litet förtretlig, ty den definierar Jerusalem för Israel statens eviga oc odelade huvudstad. Men ej omsorg. Också det kan man förklara att betyda, hur Jerusalem skall aldrig fysiskt delas till exempel med murar eller taggtrådstängsel. Delningen skulle vara rent politisk och skulle giva åt palestinier det rättvisa avgörandet för deras religiösa krav om Jerusalem. Som handräckning och morot för Israel Obama erbjuder alternativet, där man förbjuder s k flyktingars rätt till återkomsten. Det blir dock till bara någon ordsvammel, ty om eller när Palestina grundas, de kan bringa in så många flyktingar som de vill. Så skall FN/UNRWA sörja för dem, liksom ock hittils. Vatten, elektricitet, energi och arbet dock inte räcker till alla, men därav man skall förklara sig tillämpande, som Hamas-Fatah -samarbetets frukt, klausuler i bägge parters grundböcker, om den judiska statens förstöring under vilken som helst tidsperioden och på vilket som helst sätt. Dem har man aldrig ur dessa grundböcker avlägsnat, och Obama och kumpaner inte ser det ens behövligt, är ju han själv en nobelist och fredsavtalets borgesman. Knappt man behöver vara ens profet, för att våga konstatera det, att Palestina-statens grundläggande skall leda, inte så till avgång på problem, utan till det att skall födas nya och mera seriösa sådana. Sammanställningar till det följande stora kriget mellan araber och Israel är redan under bildning. När det skall ske, är det bättre att vara utan ställningstagande, den där förmågan att profetiskt se nämligen hos kolumnisten ännu saknar.

Muslimska Brödraskapet.
Obamas nyaste terrängvinst i Mellanöstern är att ansluta sig med det moderata Muslimska Brödraskapet. Så här han åtminstone själv tror. Han ansåg att Mubarak hade tid att draga sig undan och på den politiska scenen att stiga Brödraskapet, som bättre speglar vilja av det egyptiska folket. Obamas tankar går någorlunda på det sättet, att Brödraskapet representerar en vidsträckt del av folket - rätt.

För det andra, det är en sansad och ansvarsfull agerande och ärar pakter, som Egypten har knutit både med internationella samfund och FN samt Israel - orätt. Åtminstone med den där sista parten. USA har konfererat med Brödraskapets representanter, ekonomiskt stöd finns möjligt att få, om man blott håller fast om avtal med Israel. Hjälpen duger, javisst, men fredsavtalet med Israel måste man granska ånyo, nog vid något skede. Egyptens ekonomi är alldeles på förfall, således vi må gärna börja från den ekonomiska sidan, val inom sin tid sedan avgör, hur man sedan skall handla med fredsavtalet.

Brödraskapet spelar för tid. På Obama, Israel och avtal skall vi återvända om blott i Egypten har man först varit val och situationen med Syrien har förklarat sig och lugnat sig, sedan skall vi skåda dessa sammanställningar ånyo. Brödraskapet och Syriens Assad-klanen har stövlar alldeles i förvirring. I praktiken landets regering är mellan träd och bark och det är fråga om överlevandestriden hos den nuvarande förvaltningen, som representerar alawiter. Vem nu ville dingla på galgen, när det ock motkraft finns vid förfogandet för att förhindra sådan där händelsen. Annars har Syrien blivit på ganska litet beaktande i kolumnistens samtal. Jag skall mer nog återvända till temat vid den närmaste framtiden. Israel å sin sida är hamnande till någon ganska kraftigt inre- och utrikespolitiska trångmål. Militärt det förmår svara på hotfaktorer, men politiskt det har redan nu drivits i vrån. Om du gör det här eller det där, alltid något agerande finns, som står emot och sätter nya krav på de förra. Om Palestina blir erkänt, det hanmar i ekonomiska sanktioner ock hos EU. Det samfundet ju är en av Israels största handelskumpaner. Ock USA inte är så evig och så osårbar, att man kunde våga lägga på det hur långt helst. Jag har i flera olika sammanhang som min egna uppfattning berättat åt judar, som jag har känt, att man inte skulle räkna för mycket på USA. När tiden kommer och deras egna intresser så kräver, så skall man lämna Israel i egna sticket, att kämpa ensamt, liksom så ofta under ock den tidigare historien.

Önskar goda våren, som har börjat.

Pekka Sartola

 

Djupare - under ytan.

Kolumnen av den 8. april 2011.

Skulle jag vara bekymrad? På sådana här frågor har jag hamnat att svara mycket ofta under de sist förflutna veckor. Dessa frågor har alltid varit före diskussionen om Israels, och mera vidsträckt, hela Mellanösterns situation. Tydligt människor har bekymmer, till och med farhågor, om den förändrad och vidare sig förändrande uppställningen, där Israel belägras såväl abstrakt som i framtiden till och med militärt av de islamistiska stater, som det omringar. När man därtill lägger hotbilden, som skall dateras på den kommande hösten, och som gäller Palestina-statens formulering med stödet av FN, EU och till och med USA, så för ovannämnda frågor faktiskt finns skäl. Denna fråga skall jag senare granska senare vid den här kolumnen. På något sätt det känns sådant, att ’mopeden har glidit ur händer’ på sitt sätt i hela den arabvärlden. Liksom jag in den föregående kolumnen konstaterade, så under sökande är ideologien, som man i västländer kallar demokratien, men för vilken inte finns motsvarigheten i arabvärlden under någon kända historie. Någonslags hänvisningar om inriktningen till sådant dock observerades i Egypten efter det första världskriget, men de försvann lika hastigt som det famösa sandkornet i Sahara. Dock har Egypten varit en ledande arabstat redan länge, riktningen påpekat av det och av Turkiet, utstakar förhållandet av flera andra arabländer allmänt till utrikespolitik och subjektivt riktande på Israel, som i Mellanöstern är den enda verkliga demokratien. Således, det är behövligt att skapa någonslags generell bild av de bakgrundsfaktorer, som i Egypten ledde till nuvarande situationen, ty de ger förstånd, varför något har skett och i synnerhet, på vilka ärenden det finns goda grunder att bereda sig i framtiden.

I efterdyningar av det första världskriget i Egypten man försökte förorsaka någonslags samhällsmodell, som skulle gå under namnet demokrati och fördragsamhet. Dittills hade landet varit, liksom den stora delen ock av andra nuvarande stater i Mellanöstern, som koloni, regerad av det turkiska Ottomanska riket c. under fyra hundra år. Egyptier således inte hade någon nationella uppfattning om en demokratisk förvaltningsmodell, också just ingen föreställning om det, hurudan annan samhällsmodell skulle för dem vara lämpligare. Landet blev självständigt år 1922 och därmed utarbetades ett så kallat sekulärt eller förvärldsligat grundlag, som garanterade åt alla likadana grundrättigheter, både för muslimmajoriteten och judar och kristna, som hade bott i landet. Förvaltningsmodellen sökte man naturligtvis på basen av det förslaget, som Stor-Britannien hade skapat; landet ju var krigets segrande makt och då fick också mandatärmakten över Egypten.

Den här härligheten, som hade börjat med frihetens namn, inte varade så mycket länge, ty den tilltagande islamitiska nationalkänslan lyfte fram från Ottomanernas tid varande, tradiotionella, på Koranen sig baserande längtan att få avsked av den västländska samhällsmodellen, som ansyrar islam, och ersätta den med förvaltningen, som förhåller sig mera radikalt till islam. Så här föddes det Muslimska Brödraskapet, grundlagt, lett och instruerat av shejk Hassan al-Banna, organisationen, som vidare strävar förverkliga sin år 1928 utarbetade grundbok så i Egypten såväl numera mycket vidsträckt utbredande nära i varje islamitiska stat. Organisationens grundsatser är vidare de samma och handligsmönstrer sådana som lagstiftningen den i olika länder någonsin tillåter. Målsättningar är extrem-islamistiska, sharia-lagen till kraft och den islamitiska kalifaten att övertäcka först Mellanöstern och till slut hela världen. Mahdis ankomst blir möjlig bara, när ifrågavarande elementer är i kraft och det menar ock det, att Israel måste vara hemställd för islam före Mahdis ankomst. Det grundar sig på doktrinen, att landsområdet, som inom sin tid har hört till islam, är det evigt. Således utmarken med namnet Syrien-Filistea, som 400 år hörde till det Ottomanska Riket, måste bringa tillbaka till den islamitiska förvaltningen. Mahdi är i den islamitiska läran ”Messias”, vilkens ankomst således blir möjlig först, när hela Mellanöstern har blivit underställd under islam. På det här kan man naturligt tro eller vara utan att tror. 1,5 miljarder muslimer tror på det, likadant några hundra miljoner kristna, som är trogna på Bibeln kan på det förhålla sig med fulla grunder negativt.

Brödraskapet var länge i paria-klassen. Dess medlemmar arresterades, dödades eller, i det bästa fallet, bara drevs i landsflykt. Under Nassers tid Brödraskapets ideologiska fader Sayiid Qutb arresterades, han anklagades än på ett, än på annat sätt och till slut avrättades som bedragare och folkluppviglare. I själva verket man gjorde för rörelsen en tjänst, ty vid det samma rörelsen ideologiska frön kom lös för att breda sig till Andra Stater i Mellanöstern och Nordafrika. När kung Faruk blev störtad från makt i Egypten, den tog sig turvis generaler Nagib, Nasser och Sadat och Mubarak. När den sistomnämnda för sin del fick sig en känga, så i stället steg en trojka, ledd av generaler, som fortsätter längs den samma linjen fastän med olika namn än sina företrädare. Till problemet har dock bildat sig de själva organisationen, Muslimbrödraskapet, som inte mera är möjligt att utesluta i någon kategori, ty dess anhängare finns redan så talrikt, att Brödraskapet i någon tidspunkt blir fast sätta sig i Egyptens förvaltningsorganer och sedan skall börja sin egna fredliga islamitiska lösning i praktiken. Brödraskapet ingalunda är ensammt med strävor att förverkliga sin islamitiska ideologi, utan det hjälper här liksom i många andra olika förbindelser m.f. Al Qaida, Islamitiska Jihad, Hizbollah och givetvis rörelsens fjärrterminal, Hamas, som har etablerat sig i Gaza.

Av dessa givetvis Al Qaida är den största, den farligaste och mest beslutsam. Under den här skapelsen av Bin Laden har redan meddelat flera olika grupper, som inte nödvändigtvis har med Al Qaida att göra än namnet i bruk. Detta å sin sida betyder det, att ideologin och ändamål, som rörelsen har skapat har inspirerat och andra ytterlighetselement för sig och sina ideologier söka motsvarande publicitet med hjälp likadana åtgärder och samtidigt är i skyddet av det islamitiska ’kultparaplyt’, som Al Qaida har skapat. Från Muslimbrödrakapet ursprungligen är många Al Qaidas och Bin Ladens mest effektiva organisatörer och verställare vid olika slag. I Brödraskapets pigg kan man på goda grunder sätta massaslakt i Luxor år 1997, där 58 turister dödades skjutande, när de var på vägen för att bli bekanta med Egyptens historiska skatter. Lönnmordet av president Anwar Sadat, som redan tidigare omnnämndes, också var sponsorerat av Brödraskapet, ehuru i bägge förenämnda gärningar användes en sudanisk grupp, al-Gama al-Islamiyya, som nära anslutar sig till Brödraskapet. Sadat hade av Brödraskapet förkunnats till islams bedragare, när han hade underskrivit fredsavtalet med Israel år 1979. Khalid Sheikh Mohammed, huvudplanerare av utförda slag på WTC-torn i september 2001 i New York, hörde till Brödraskapets bärande krafter, liksom flera andra krafter i bakgrundet vid planeringen och förverkligandet av den 11. september slag. I hopen kan man ännu ansluta Osama bin Ladens ’högra hand’, en egyptfödd läkare Ayman al-Zawahiri. Summa summarum, när och om sådana här fredsstiftare uppfostrande organisation inom sin tid får tillräckligt politisk beslutanderätt, så man inte behöver vara något orakel för att våga förutspå, att ett nytt storkrig mot Israel är bara en tidsfråga.

Palestina 2011.
Liksom i flera olika förbindelser har man i publiciteten berättat, så PLO ämnar i nästa hösten presentera Palestina-statens erkännande till FN:s generalförsamlingen. Enligt deras meddelare redan 160 stater har lovat sig att omrösta för det, och så nödvändig 2/3 majoritet är självklar. Trots det där antalet är litet överdrivet, ty förfrågningar hos ambassader av olika stater ger som resultat tillsvidare bara 118 för. Medlemstater finns tillsammans 192, av vilka en del lämnar knappen utan att trycka och en del av dem, som hade uttryckt sitt principiella stöd, skall omrösta mot. Således röstningspraxis nämligen framskrider så, att förslaget av statens erkännande sätter man först till behandling i FN:s Säkerhetsråd. Om det genomgår den, så först sedan förslaget går i generalförsamlingens omröstning. Som avgörande reser sig före allt USA:s röstningsbeslut. Det har veto-rättigheten på beslutet, liksom alla andra så kallade permanenta medlemstater medräknande Kina och Ryssland. Frankrike och Stor-Britannien skall utan annat godkänna erkännandet. Således på Obamas axlar blir en av närhistoriens mest betydande beslut. Det är det också och före allt, när vi skådar ärendet på grunden av Bibeln, ty det är säkert, att Israels land man skall i något skifte dela, men ’ve dem’, som är med vid sådan. Universets Skapare har meddelat genom profeten Joel sin egna sätt att se om Israel lands delning och om dess följder: 3:2 … ” 2. då skall jag samla tillhopa alla hednafolk och föra dem ned till Josafats dal, och där skall jag hålla dom över dem, för mitt folks och min arvedels, Israels, skull, därför att de hava förskingrat dem bland hedningarna och utskiftat mitt land.

Litet förtretligt, eller åtmintone den skulle vara det mf. hos president Obama, ty han har mycket offentligt meddelat, att han är ett nyfödt, på Jesus troende, kristen. Åtgärder mot Israel dock visar alldeles något annat än Bibel-trofasthet, i själva verket mera likgiltighet av dess klara budskap och varning. Ännu mera betydelsefullt är, att det- samma erkännande i FN förutsätter, att Jerusalem skulle bildas till Palestinas huvudstad, först bara den östra delen, men i fortsättningen hela Jerusalem. Problemet bildar sig därav, att enligt beslutet av Israels parlament, Knesset, Jerusalem har proklamerats till landets eviga, odelad huvudstad och så här den också måste vara.

Obama kan också glida från ansvarigheten användande veto. Då generalförsamlingen inte kan handla lagligt och enligt sina egna regler, men dock kan fatta omröstningsbeslutet om den principiella sidan av Palestina-statens erkännande. Den här praxis skulle då medföra det, att därefter Israel skulle officielt vara en bemannare, som olagligt håller som sin egendom områden av en sådan stat, som generalförsamlingen har erkänt. Som följden om det skulle vara sanktioner och Israel-statens officiella bojkott så från hållet av EU än från flera andra förfarande, som å sin sida skulle betyda ett väldigt ekonomiskt bakslag för Israels export. Intressant detta ärende gör ock uppfattningen om moraliska rättigheten hos FN:s medlemstater. Ingen har märkt förutsätta eller ens diskutera om sakens andra sida; jag menar det, att om/när Palestina blir erkänt, så dem skall ock erkänna Israel som en av FN:s officiella och erkända medlemstater. Men, å sin sida det ju inte kommer i fråga. Så här palestinier får en dispens att tolka regler i FN:s grundbok eller FN skall bryta sina egna regler, om de tillåter sådan här händelsen.

Det är inte ett stort under, att FN (på engelska ’United Nations’, ’UN’) i Israel går med namnet ’United Nothing’ (förenad ingenting). När FN inom sin tid vid slutskeden av det andra världskriget grundades, det godkände i sin generalförsamling alla beslut, fattade av sin företrädare eller Nationernas förbund inom sin tid. En av dem, numret 80, behandlade enbart Stor-Britanniens mandat och i det ännu hade bokförts ännu då ikraftvarande resolution av mötet i San Remo år 1920, där man konstaterade, att för judar avsett hemland omfattar hela det brittiska mandatområdet innehållande ock den nuvarande Jordanien. Fastän britter av området sedan skilde den nuvarande Jordanien år 1922, blev den övriga delen vidare i kraft alltså innehållande både Golan, Gaza, Västbanken och Jerusalem. Denna sin egna resolution FN inte har sedermera ärat på, utan har av det fortfarande halkat, när förhållanden och politiska krav så har förutsatt.

Den kommande hösten frambringar verkligen intressanta sammanställningar, inte enbart hos FN:s omröstningsuppföranden utan därefter i fortsättningsåtgärder vid världens förhållande till Israel. EU:s attityd man inte behöver tvivla. De är redan nu så mycket ’liggande på magen’ åt Palestina, att de är färdiga att göra Abbas till följande påven. Faktum dock är det, att om sådant här beslut fattas utan att Israels ståndpunkt blir beaktats, så det bara skall öka problem, inte avlägsna dem. Men det ser ut, att den gamla slitna visheten är allt mera aktuell: historien lär för mänskligheten det, att mänskligheten ingenting lär sig av historien. Varande på friarfot åt islam också ser ut att växande vara på modet. Det visade ut ock vår republikens president, när hon besökte Turkiet, uppenbarligen åter på privatplanet. Hon efterlyste Turkiet att ansluta sig till EU, ju snarare dess bättre, samtidigt glömmande allt det, som hittils har förhindrat behandling av turkarnas ansökning.

Goldstones rapport.
I Gazakrigets efterdyningar satt FN en domare Richard Goldstone att utarbeta en rapport om förbrytelser av mänskliga rättigheter i kriget mellan Israel och Hamas. Efter några månaders dryftning Goldstone publicerade sin rapport och i den konstaterade, att IDF (Israels Försvarskrafter) hade gjort sig skyldig till dödande av civilbefolkning och således till krigsförbrytelser. Och hela världen klappade i sina händer, bojkotter mot Israel, krigsförbrytare till den Haag etc. Par veckor sedan Goldstone kom ånyo i publiciteten, inte så med någon ny rapport, utan med sitt utlåtande, på vilket han konstaterade : om jag skulle skriva min rapport i dag och i ljuset av de bevis, som jag sedermera har fått, skulle det vara annorlunda. IDF inte har gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande av civiler. Till det var som orsak Hamas, som använde civiler och civilmål som människosköldar så här förorsakande dödar av oskyldiga människor. Israel krävde, att Goldstone skall utarbeta en ny officiell rapport och skall den bringa till FN:s människorättigheternas organisationer. Det är inte behövligt, konstaterade flera länder i samråd med varandra. Varför nu förgäves börja erinra sig gamla saker. Rapport har gjorts och därmed basta. Så här rätt och måtta åter förverkligas som exemplet i organisationen med namnet FN.

Israel.
Under de senaste veckor och i synnerhet vid efterdyningar av Egyptens så kallad folkresning har också Hamas blivit modigare att använda hårdare tag. Skjutande av raketer och missiler till Israels område har igen blivit till folksnöje. De och högeffektgranater har under senaste veckor skjutits till Israels sida redan flera hundra, till och med ända till Be’er Sheva. Israel har också svarat på dessa utmaningar bombande vapendepåer, tunnlar och Hamas’ andra baser samt dödat med precisa slag deras kommendörer. Dessa uppställningar förebådar krig i något skede till och med före sommaren. För det IDF åtminstone har reserverat sig. Det samma gäller den nordiska fronten och således Hizbollah och dess ställningar i det södra Libanon.

Hizbollah har i sin ägo redan över 60 000 raketer, granater och missiler. De har också c. 2000 från Libyens upproriska köpta granater, som innehåller senapgas eller nervgifter. I syd-västen Hamas ock har rustat sig att slaga på Israel tillsammans med Hizbollah. Iran har sörjat för det, att ock deras förråd av missiler och raketer är tillräckliga. Över 10 000 och ännu därtill de samma, köpta från de Libyens upproriska c. 1200 st.

Sauder och USA.
Sjudandet och skummande i Mellanöstern fortfarar, slut för det, enligt vad man nu kan se, kan man inte vänta åtminstone inom några veckor. Uppställningar är i den mån trassliga, att de liksom domino-effekten medverkar i helheten och fortfarande förändrar styrkeförhållanden och olika koalitioner. Ett gott exempel är de goda handels- och militära band, som har pågått redan årtionden mellan USA och Saudi-Arabien. Dessa har man ansett vara nära självständiga, stadiga och nyttiga för bägge parter. Nu har det dock uppenbarat sprickor, och inte några små sådana, utan närmare alldeles egentliga råkar. Obamas dumheter vid figurer, som anslöt sig till åsidosättandet av Egyptens president Hosni Mubarak, förargade saudikungen så grundligt, att han återtog vapenhandeln av 60 miljarder dollarer, om vilken man hade redan avtalt med USA. Det är slaget av vilket till och med USA har svårt att kvickna till, i synnerhet, när ock det må förorsaka domino-effekten bland andra oljeexportörer vid den Persiska Viken.

Saudikungen har sedan omvänt både till Ryssland och Kina för att söka motsvarande beväpning trygga halvöns omständigheter emot allt uppstigande iranska hoten. Han meddelade någorlunda rakt och med mindre diplomatiska ordval, att om USA inte vidtar åtgärder mot Irans möjliga kärnvapenhot, så sauder gör det själv, varken med USA:s stöd eller utan det. När vi vet, att sauder har fått från Pakistan för sitt skydd missiler, i vilka må (?) vara till och med kärnspetsar, så vi plötsligt är bland sådana utsikter, om vilka man har ända till den här tiden vågat tala bara viskande. De apokalyptiska tider dock inte ännu är aktuella, men uppställningar rör sig fortfarande och med ökande fart emot dem.

Kolumnisten inte vill blåsa panikstämningen; för sådan det inte finns någon orsak, ty ärenden går framåt liksom de har stiftats. Men låt oss särskilt tänka på Israel i dess svårigheter och de folk och verkande, som sätter sig emot det. Fientligheten mot Israel är samtidigt det, att man sätter sig mot Guds skyddslingar och emot Honom själv (Ps. 83:1 – 9). Så här under valet det är också skäl att erinra sig vårt egna land och de riksdagsledamöter, som vi nu väljer för att fatta beslut om ärenden av vår nation. Nu man behöver vertebrater och män och kvinnor, som har bundit sig till den kristliga värdevärlden. Politiska spelare har man redan sett tillräckligt.

Goda vårtiden!

Pekka Sartola

 

 

Sökande efter demokratin.

Den 4. mars 2011

Om något allmänt, så åtminstone den väldiga hastigheten har överraskat både politiker och vanliga ’trafikanter’. Naturligtvis menar jag den rasande rörelsen av ”massor” i de arabstaterna av Nord-Afrika, Egypten, Mellanöstern och Främre Orienten, som under sista veckor har skett med namnet av folkresningen och sökandet efter demokratin. Ordet demokratin är väl ett praktiskt okänt begrepp åtminstone i de länderna, som har varit hos median som en nagel i ögat under de sista veckorna. Under det andra världskriget och år efter det i dessa länder har skett över 40 maktförskjutningar, och nära alltid blodigt eller åtminstone våldsamt. Det samma mönstret har också upprepat sig, armen och bindegrupper har varit aktivt verkande. Så i Egypten, Libyen, Jemen, Tunisien, Syrien, Jordanien, Iraq, Pakistan och i de flesta arabemiraterna, Oman och givetvis också i Iran. Militärjuntan, som har makten kapat, har visat sig alldeles förträffligt trivas med regeringsansvaret, valet har man inte alltid kommit ihåg att organisera – varför nu sådana onödiga!

Varifrån man nu kunde finna person eller grupp, som skulle förmå att förändra de årtionden gamla uppställningarna till någon ny och mera verkande modell? Vi har fått se, hur människohopen är hysteriskt tjutande förändring, folket vill makt, ned Mubarak, ned Gadhafi, ned Ben Ali etc. Och makten skulle taga – så tros – folket. Vilket folk i världen? Goda exempel om detta så kallade ”folksmakten” kunde man finna i sinom tid i Sovetunionen, där en del av tavarishtsher var mera likvärdiga än andra, ock i Kina, där ”folket” i sinom tid utsåg Mao, en av de värsta diktatorer, som någonsin har regerat någon del av något. I namn av folket och bemyndigat av folket Saddam Hussein slaktade hundratusentals medborgare. Den samma uppställningen kan finnas i en eller annan form nära i var och en arabstat, dock också annorstädes. Burma, eller liksom den numera är – Myanmar – är ett gott exempel. Kamputshea (tidigare Kambodsha) i sinom tid regerades ”i folkets namn” och slaktades miljontals dem, som tänkte på annat sätt eller allmänt tänkte. Folket ju vet, hur man skall behärskas över landet.

I nyckelpositionen Egypten.
Det är fråga om en ledande arabstat, med vilken Israel har haft fredsavtalet från året 1979. Faktiskt har det aldrig under de förflutna 32 år funnits någon verklig fred, fastmer ibland till och med kalt fred, till vilken USA och omständigheter har tvungit. Redan dess underskrivning förorsakade lönmordet av Egypts dåvarande president Anwar Sadat. I den där stunden bredvid honom i Kairo, skådande militärparad, satt landets dåvarande luftstridkrafternas kommendör, general Hosni Mubarak, som den samma vägen satt på den ännu knappt kallnad presidents pall. Om demokratin inte därefter, om inte just före det, har varit någonslags vetande. Knappt egyptier ens kunde utkomma med den ifrågavarande förvaltningsmodellen, och att någon sådan skulle förverkligas, finns det inte mycket stort fruktan.

Över landet regerar militärjuntan åtminstone till det följande valet, så här de meddelade ”åt folket”. Vad skall valet sedan tillföra med sig och när sådant skall vara, det är ju sedan alledeles en annan sak. Armen är den enda maktfaktorn, med vilken makthavande och kan bevara sig på väldets höjder. För att demokratin på något sätt kunde förverkligas, behöver man och en politisk opposition och för det ens någonslags viss yttrandefrihet och möjlighet att yttra sitt politiska program. Nå, oppositionen dock finns och en mycket kraftig sådan, nämligen Muslimska brödraskapet, en av största i världen, om inte alldeles den största islamiska organisationen, som har flaggat sig under det enhetliga målet.

Den här mångmiljoniska organisationen har redan utsträckt sina revor till över 70 länder, och formar en sådan gömmande sig hotfaktorn, som man inte kan eller skall någonsin underskatta. Just brödraskapet var bakom den folkresningen, som började i Egypten, ock organiserande och stödande, ty det kan ’dra av det riktiga snöret’. Det riktiga snöret är slogan, som liknar det som har den sannfinländarna (finska ’persu’-gruppen – persu är i Finland ett politiskt smeknamn, som ledas av de finska ord ’perussuomalaiset’ – ’sannfinländarna’, eller ’grundfinländarna’ – översättarens anmärkning). Slogan ljuder ungefär så här: ’Skandalherrar under tukten och makt åt folket’. Om man nu skulle ordna fritt och kontrollerad val, så skulle Egypten rakt åka sig i famn av Muslimska brödraskapet. Därför landets militärtroika ock skall göra allt det kan, för att ifrågavarande uppställningen inte skulle bli möjlig.

Till Brödraskapets galjonsbild har rest sig IAEA:s förra ledare Muhammed Elbaradei, och han öppet beskyllar västmakter och Israel för förvrängningen av Brödraskapets mål. Elbaradei klart meddelade, att ”Vi skulle sluta Brödraskapets demonisering, de har ju inte gjort någon våldsam gärning under fem årtionden.” Det är alltså fråga om den samma mannen och underskattare, som redan år 2007 meddelade, att Iran har avstått från all sin kärnvapenproduktion redan år 2003, och han inte kunde vara i orätt dess mera.

Brödskapet således är ett fredsälskande, försonligt och tolerant samfund, som vill bara det bästa för Egyptens folk, är det så här i verkligheten? Och, att det har gjort ingen våldsam gärning under fem år! Annars, det inte ens skulle ha förmått, ty så noggrant säkerhetspolisen, ledd av Omar Suleiman, har följt de ledande muslimbröder, till och med den minsta nysningen till den våldsamma riktningen eller kritisering av Mubarak ledde omedelbart till arresteringar. Låt oss dock skåda på några sista utlåtanden av ledande personer i det här mycket sansada och toleranta Brödraskapet. Shejk, imam Yusuf al-Qaradawi, som har flera år gömt sig i Qatar, förkunnade någon tid sedan i sitt predikande på mosken :

”Allah skall göra räkning med Israel och judar, dem skall man döda till den sista mannen.” I sitt tal på Al Jazeera TV Qaradawi å sin sida omnämnde m.f. : ”Jag skall skjuta judar, Allah’s fiender, och de skall kasta bomben mot mig, och så skall jag försegla mitt liv med martyrdomen. Allah sände Adolf Hitler inom sin tid för att straffa judar. Jag stöder Hamas, den Islamiska Jihaden samt Hizbollah. Jag står mot freden, som Irael och USA verkar för. Någon sådan fred är vanföreställning, jag stöder självmordslag.”

En sådan här typ, som känns så behaglig, alltså nu är resande sig till en islamisk fixstjärna och till den ideologiska imamen för det Muslimska Brödra skapet i Egypten, kanske till och med till en möjlig presidentkandidat inom sin tid. Utlåtanden, som andra Brödraskapets ledande personer har givit, är gående i samma riktning; fredsavtalet med Israel ”måste underhandlas till nytt så, att det bättre motsvarar åsikten av Egyptens folk. ” Detta alltså menar sådana villkor, som är för Israel omöjliga att godkänna och således siktar mera på krig än fred. Armen kan dock hålla sig i makten till och med länge, de är inte så mycket intresserade den islamiska ideologin och dess förverkligande är den vardags realism, USA:s ekonomiska och militära stöd, iordningställande av ekonomin och där samtidigt givetvis och enligt sättet ock deras egna hushållning. Vid kretsen av armen är man mera än gott medveten om det faktumet, att kriget emot Israel skulle man åter en gång förlora, för den här gången med följder, som vore ännu mera fördärvbringande än tidigare.

Det andra betydelsefulla ärendet, som bekymrar den egyptiska militära ledningen, är pakten med Syrien av samarbet, vänskap och hjälp. Å sin sida den har den motsvarande pakten med Iran. Om Hizbollah för någon orsak blir ivrig skjuta över till Israels sida, den skall få emot sig en arme, som är bättre rustat sig och egnar mera förmåga att slaga än i kriget år 2006. I någon sådan situation det skulle vara för Syrien särskilt svårt att hålla sig neutral, trots att den inte ens tillsammans med bollarer förmår trotsa Israel. Men försöka dock man måste, det stolta arabfolket inte kan bara bredvid skåda på, när sionisten en gång igen försöker erövra, om nu inte ännu hela världen, så åtminstone den islamistiska delen av den. Ty, så galet som det i minnet av den här vanliga väggångaren känns, så i arabvärlden har man börjat en kampanj, med vilken man försöker bevisa, att i alla länder, där folkhopar har begivit i rörelsen för att kräva för den här eller det där, så orsaken är sionisternas konspiration och strävanden för världserövring. Det är ju klart – inte just så! Som bevis hos alla det finns ’Sions vises protokoll’, en av de mest varaktiga best-seller-verken i arabvärlden.

Det största motivet för bekymmer i Egypten är givetvis hushållning. Suez’ kanal måste hållas öppen för vilket som helst pris, på gas- och oljeproduktionen inte skall komma avbrytanden, turismen har nära fallit ned och återkommande av förtroendet på det delområdet är mera frågan om år än månader. För att dysterhet ännu skulle tilläggas på allt, det förekom problemet med namn Muammar Gadhafi och Libyen. Över 1,5 miljoner egyptier får sin utkomst hos Libyens energi- och lantbruksproduktion. Nu ock den har upphört och betyder för Egypten över 1,5 miljard US-dollarers förlust på en månad. Om sammanställningar inte snabbt återkommer ens riktningsgivande normala, detta må betyda det, att oroligheter skall fortsättas, till och med ökas, därom Brödraskapet ju kan sörja.

Libyen och Gadhafi.
Diktatorn, som har från året 1969 regerat över landet liksom självhärskare, är nu i svårigheter. Detta är i den meningen överraskande, att den där mannen har systematiskt försökt förhindra bildningen så på oppositionen så som ock beväpnade grupper och satsat på sin arme och säkerhetspolis betydande summor för att hålla dessa elementer nöjda. I det landet det finns dock halv dussin av mindre organisationer, som småningom, i årens lopp har lyckats att öka både sitt medlemsantal och missnöjd på diktators förvaltningsmodell. Libyiter är huvudsakligen sunnimuslimer, liksom de ock i granneländer, i synnerhet i Egypten och i det samma mottagliga för inflytandet av det Muslimska brödraskapet, för beväpnad och ideoloogisk hjälp. Flera kraftiga beduin- och tuareggrupper har redan i deras utgångspunkter varit emot Gadhafis förvaltning, och det där motståndet, som började spontaniskt, har från de södra stamhövdingar fått stöd utan förbehåll.

Gadhafi dock strider segt, och Hugo Chavez från Venezuela, som hör till den främsta raden bland hans stödare, har framställd sin egna plan för att undvika utvidgandet på det innersta kriget. Åtminstone på Ryssland känner man stort iver för att förorsaka den snabba freden, ty de över 4 miljard dollarers handelsavtal på vapnen, mellan det och Libyen, är i faran att bli avbrutet, om förvaltningen i landet skall ombytas. Om det sker ett sådant under, att USA inte skall aktivt deltaga i förklaring av Libyens händelser, så Gadhafi till och med kan lyckas fördröja sig ut av sina problem – en gång igen. Hans etniskt blandad arme kuvar utan medömkan och sorg libyiter. Den har vapnen och tankar hos sig. Oppositionen har å den delen svagare position och försöker förklara sig till det, när den yttre världen skyndar till hjälp - om skyndar. Initiativ om fredsförmedling av Hugo Chavez och kumpaner må föra mattan från under EU:s sanktioner som och ur USA:s intervention.

Obama I Den Underlige.
Det här skulle säkerligen förträffligt lämpa sig till regentens namn. Ty underligt, besynnerligt, har herr Obamas beteende faktiskt varit. Jag nu försöker att använda den särdeles hänsynsfulla argumenteringen, i arabländer har terminologin varit märkbart mera oregerligt och emotgående. Mannen utan religionen. Vindflöjel. Mannen utan trovärdighet. Sionisternas hantlangare etc. Den här offentliga kritiken emot USA:s president började saudikungen Abdullah II Abdul-Aziz, när han semestrerade på sin semesterfastighet i Marocko under den egyptiska folkresningen. Kungen och president Mubarak är jämnåringar både ideologiskt och religiöst mycket nära varandra. Bägge av dem har redan under årtionden haft goda relationer med USA, om granskar ärendet både ekonomiskt och militärt.

Obamas beteende mot Mubarak fick, enligt diplomatkällor, saudikungen rent av bli rasande och han grälade USA:s president närmast i jordens rämna med sådan följd, att själv fick infarkten. Det är egentligt mycket förståeligt, ty ingen av USA:s föregående presidenter har lyckats att förverkliga sin politik lika ologiskt än Obama. Till och med palestinier, som – om någon – kunde man tro hänga sig fast på Obama, liksom drunknande efter ett halmstrå, kritiserar hans aktiviteter med extremt skarpa, och, till och med, slippriga, tonvikter. Och inte endast för den här så kallade Facebook-revolutionens rörelse, utan för USA:s röstningbeteende i FN:s säkerhetsråd. Där USA:s FN-ambassadör dömade med mycket föraktande ord Israels byggnadsverksamhet så i Jersusalem än på Västbanken, men dock röstade emot dömandet. Uppenbarligen i USA:s utrikespolitiska förvaltningen rådar någonslags pulsator-logik, en framåt och två bakåt och sedan detsamma för nya gången, men i motsatta ordningen.

Det ser ut, att den samma modellen har förverkligats och hos Libyen, från årets 2003 december har Gadhafi uppträtt liksom en boyscout. Vid dåtiden han ju öppnade dörrar för IAEA:s och andra FN-organisationernas forskare. Ändamålet ju var att inställa massförintelsevapnens, m. f. kärnvapens tillverkning och lagring. Alldeles helt Ga dhafi inte för någon orsak märkte sluta med dessa sina aktiviteter. För den mest uppenbaraste av förbiseende för honom förblev på fickbottnen uran med låganrikning, kemiska stridsspetser och några hundra motsvarande biologiska. För den, som något gör, också något råkar.

Obamas egendomliga logik är det, att både Mubarak och Gadhafi först nu konstaterades plötsligt skyldiga till alla möjliga mellan himmelen och jorden, alltså till paria-personen (utanför kasten), på vilka man inte kan vidröra ens med sin fingerspets. Utan att ingripa i den saken, hur berättigat sådant där beteendet är, så mera förvånar den plötsliga ljusglimten mellan Obamas öron, som lyste honom äntligen och sist begipa hur orätt man har kunnat vara under årtionden. Att förstå det faktum, hur Gadhafi är en av de värsta stödare av den internationella terrorismen, bland statsledare genom historien, kan alltså hos några taga till och med så här mycket tid. I trots av sin ”omvändelse” år 2003 Gadhafi ingalunda slutade de där sina aktiviteter. De är bara dolda och gjömda bakom olika kulisser, så i den avsikten ock Obamas senfödda vaknande är till det rätta målet träffat. Landets förvaltning visserligen delar sig i två ’läger’. När å en sida Obama ville göra en militär intervention och ståtligt kuva Gadhafi - valet ju närmar sig - så armen anser slaget svårt att förverkliga, redan för den orsaken, att USA inte har insidan Libyen verkande underrättelseorganisation. Ock det, att råoljans pris har stigit, på sitt egna sätt dämpar luster för aggressionen, när de famösa marknadskrafter kunde ”bli nervösa” och delen av detta givetvis skulle falla till den långa spiken av Obamas misslyckanden.

Iran åter en gång.
Om man söker segraren eller de krafterna där bakom mellan allt detta kaos, så utan tvivel Iran åter en gång är nära listans spetsplats. Ju mera oroligheter i Mellanöstern blåsas dess säkrare oljans pris håller sig högt och förhjälper Irans svåra ekonomiska situation. Om oroligheter inte födds automatiskt medelst Wikileaks, Facebook, Al Jazeera, Google eller allmänt media, så sedan man ordnar dem själv. I det här ärendet Iran har redan långt verkat mycket målmedvetet, så i Qatar, Bahrain, Oman, Jemen än också i Sauder. I var och en av dessa länder det finns också shia-islams anhängare, som får leva som medborgare av den andra klassen och således är de lätt ’villebråd’ för den religiösa värvningen.

Några dagar sedan framkallade sensation, det när Iran flottans två fartyg landade först i Saudi-Arabien, Jedda å sidan av det Röda havet. Därifrån fartyg begick till den kamratliga fredsnavigationen genom Suez’ kanal till Medelhavet och vidare till Syriens Latakien. Man misstänkte, att i fartyg tranporterades missiler av den långa räckvidden åt Syrien och därigenom givetvis ock till Hizbollah. USA och Israel i någon mån blev nervösa för den här episoden och försäkrade sig, att i fartyg inte fanns något, som man kunde klassificera som farliga lasten. Men tvivel visade sig att vara ogrundad, ty fartyg var på alledeles fredliga färden. Som bevis av sådan god vilja och kamratskap Syrien och Iran överenskom om grundläggandet av flottbasen i Latakien, förut i Tartus det redan finns Rysslands flottbas, på vilket sätt Syrien beväpnar sig och å Medelhavets sida, eller mera riktigt Persien och herr Goog utvecklar sina kommande uppställningar riktigt enligt de eskatologiska referensramarna.

Än sedan annorstedes?
I andra arabländer fortsätter sig de samma oroligheter, som började i Januari i Tunisien fortsättande sedan därifrån till Egypten, Jemen, Libyen, Jordanien, Libanon och till och med till Syrien. Och Sauder vi inte skall glömma. Ty om det samma jäsningstillståndet upprepar sig med 5 miljoner shiamuslims krafter i Saudi-Arabien, då ju först problem ock börjar. Bakom allt naturligtvis spökar Irans urgamla uppställning och förhoppning förorsaka den shit-islamiska kalifaten, förena hela den islamiska världen – umma, för kriget emot sionister och äntligen förorsaka ”frigöring” av Jerusalem från sionismens olidliga ok. Men ock i de andra länder det skummar, jag menar närmast Mellanösterns arabländer. I Bahrain landets kung Isa as Khalif försöker att kväva shiors folkresning med hjälp av både käpp och morot. Han frigjorde politiska fångar och gjorde olika ekonomiska och politiska medgivande för oppositionen, som dittills verkade under trycket. Nu ser ut alla åtgärder litet sena. Människoliv har redan förlorats flera tio och protesten inte börjar att upphöra. Från Bahrain det är bara en kort övergång till Iran, varifrån hjälp och förståelse mycket frikostigt delas för dem, som dem behöver.

Oman.
Den här har varit en av de fredligaste arabstater, ett oljerikt sultanat, som har haft avvikande goda – om också hemliga – relationer ock till Israel. Också sultan Qaboos inte har dock lyckats förhindra folkresningar, fastän omaner traditionellt har förhållanden bättre än i många andra oljerika arabstater. Han ombytte landets regering, lovade arbet för 50 000, mera lön och förbättringar i socialskyddet. Sultanen har en mycket gott skolad och utrustad arme, men han har försökt undvika dess användning till det sista. Från Oman det är dock bara en roddavstånd till Iran och Bandar Abbas’ bas. Den ju är en härd, varifrån ägnar man omsorg på det, att för oroligheter inte behöver komma någon snabba slut.

Jemen.
Vid första ögonkastet Jemen känns så mycket fjärran varande, åtminstone bredvid de tradiotionella krisområden. Alltså naturligtvis med avseende till Israel och PLO/Ha-mas axeln. Ock i det landet det finns en underställd shia-islamiska minoritet, flera starka och beväpnade militantgrupper, som blåsar framåt och före allt mot Saudi-Arabien en kraftig religiös passion för att undantränga de sekulariserade sauderna från vägen av den förvaltningen, som skulle vara bundit sig till det rättrogna islam. Till Saudi-Arabiens gräns, som är mot Jemen, har man redan länge byggt en stängsel, elektroniskt kontrollerad säkerhetstängsel, likadan som Israel har varit tvungen att bygga både vid gränser emot Västbanken och Jordanien och Libanon. Just nu man ock bygger motsvarande till syd-västen, till gränsen mot Sinai.

Den här sauders stängsel har för avsikt att förhindra terroristers och laglösa infiltrares försök. Israel bygger stängseln för de samma orsaker, men för det man kräver Israel inför den internationella domstolen i Haag att svara för brott emot mänskligheten. Sauder man dit inte kräver. Det kan alltså mena det, att plus många andra saker, ännu det, att på någondera sidan uppenbarligen där inte finns människor.

PLO.
Dessa pojkar meddelade, att de skall förkunna den självständiga Palestina-staten i september av innevarande året. Enligt deras räkningar c. 160 stater redan har bundit sig, att erkänna en sådan; sedan får man se, hur ärenden skall avancera. Netanyahu har upprepande krävt PLO komma till förhandlingsbordet, men de inte är intresserade om det, ty det skulle tillbringa i publiciteten det, att Israel skulle vara färdig för två staternas modell, men under den förutsättningen, att den så kallade Palestina skall också erkänna Israels rättighet att vara judestaten just på den plats, där den ock nu är. Det inte går! Nej, fastän ni skulle drömma tusen år därom. I stället Abbas undvikar förhandlingsbordet för att dessa här utlåtanden och FN:s principer inte skulle komma till publiciteten. Det är mycket bättre att vara passiv och skylla på Israels kolonisationspolitik än Koran.

Önskar God Begynnad Vår.

Pekka Sartola

 

 

Mellanöstern och tiden av förändringar

Den 29 januari 2011

Nu så plötsligt är det mycket svårt att komma ihåg, om det på Mellanösterns område har någonsin skett motsvarande och så här vidsträckt sjudande och krav för förändringar än nu, till exempel, under bara tre – fyra veckor har skett. Det känns liksom en propp, som hade varit inför en stor huvudström, hade samtidigt blivit ryckt bort nära i alla arabländer, så åtminstone i Medelhavets randstater och Israels grannar har det skett.

Började det allt ens från den händelsekedjan, som i Tunisien påminde nära revolutionen, eller fanns det i flera islamiska stater under ytan redan under årtionden pyrat missnöje gjort skålen att svämma över sina bräddar, samtidigt. Säkert det är fråga om en dominoeffekt av ett visst slag och i någon mån om den fria informationsgången, som gjorde möjligt det protestsinnelag, som började i Tunisien, och sedan utvidgade sig så till Egypten, Jordanien, Jemen än till Sudan, där med det fria valet strävas skilja den södra kristnas del från den norra islamska sharia-kalifaten.

Libanon.
Israels norra gränsgranne, ock det, har hamnat under förändringens vält, som man förr inte har sett. Hizbollah, sponsorerad av Iranien och Syrien, tillvällade sig makten i landet först marscherande ut från regeringen och på det sättet förorsakande ett politiskt vakuum och påfrestningen på premiärminister Saad Hariris axlar. Landets president utnämnde för landet en ny regeringsbildare, shitmuslim Najib Migat, vilkens kopplingar till Hizbollah och därigenom till Iran är mer än uppebara. Så här Iran har lyckats att befästa sitt grepp i landet, som enligt grundlagen inte har ansetts en islamisk stat, men som nu i goda farten övergår till en sådan. Endast fem år sedan Israel armees dåvarande kommendör konstaterade halvskämtsamt övermodigt, att ’emot Syrien vi måste strida, men emot Libanon det är tillräckligt en musikkår av vår armee.’

Till sådana kommentarer det inte mera finns råd. När Hizbollah, så här har fått ett mera hållbart grepp både på det politiska inflytandet och på landets armee mera utsträckt, det bildar en klar och konkret militär hotfaktor emot Israel. Andra fienden de inte enligt sitt egna meddelanden sedan inte har. Över 50 000 raketer och en kort räckvidds taktiska missiler, insidan Israel utformad underrättelsens nätverk och, före allt, från den vardagliga realismen fullt främmande blivit fanatisk tro till grundläggande av den islamska kalifaten. Åtgärder, som siktar som hinder varande judestatens förstörande, bildar inför oss redan mycket apokalyptiska framtidsperspektiver. Som en enskild militär faktor Libanon inte ännu bildar för Israel någon betydelsefull hot. Men de nu förekommande utsikter om extrem-islamismens tilltagande i alla omringande arabländer i själva verket uppväcker bekymmer i Israel, ock när det gäller den militära balansen. Det är ingen hemlighet, att araber anser ett vidsträckt flera fronters krig som den enda möjligheten segra judestaten militärt. Så man tänker, hoppas och förirrar sig. Israel inte kan förlora krig, i vilket det skulle bli tvunget till segrars villkor. Det skulle betyda, att landet skulle försvinna som en judisk stat, än samtidigt islamismens seger, blind anarki och förstörelse av den enda faktiska demokratin i Mellanöstern. Så här det skall aldrig hända, men fantasier och drömmar om sådant bevingar de islamiska grupper att försöka svara till de utmaningar, som deras religion har förutsatt.

Israel, Turkel-kommission och Palestina-dokument
Under det sista årets maj-juni skett försök att bryta Gazas sjöblockad, som ledde till tragiska händelser på Mavi Marmara-fartyget, har på några delar fått åtminstone någonslags slutsats. I Israel hade satts en neutral kommission för att undersöka den serien av händelser. Till dess ledning blev satt domaren Jacob Turkel, som samlade omkring sig en fem personers grupp och fick vidsträckta befogenheter både från landets regering och från landets underrättelsetjänster. Landets tidningspress hölls tätt i mörkret under forskningar, att göra på något sätt inte hade varit praktiskt möjligt i Israel. Kommissionen undersökte fallet ett halvt år, börjande från hela operationens begynnelse, händelser på fartyget sekund efter sekund, armeens förhållningsregler och internationella synvinklar för hela händelsekedjan.

Rapporten, som publicerades en vecka sedan, bevisade obestridigt klart, att IDF (armeen) handlade enligt förhållningsregler, som den hade givits, och enligt internationella stadgor, när den förhindrade blockadens brytande på operationsområdet. Om armeens åtgärder fick en påminnelse den underrättelsetjänsten, som misslyckades den värre gången och gjorde det möjligt, att de första, nära utan beväpning, soldater hamnade till målet av anfallet. De var i en uppenbar livsfara och måste verka så liksom dem hade regler givna, men som följden av det missades människoliv. En av IDF:s bestående förhållningsregel var då, och vidare är, att till varje pris avvika hamnande tagen till gisslan. Den dock var ett av blockadbrytarnas mål.

Kommissionens rapport, trots det att den hade gjorts i Israel (var sedan annorstädes hade kunnat en sådan göra neutralt?), har man hemställd ock för den internationella undersökningen. I Israel en sådan bildar ock å sin egna sida landets mångahanda tidningspressen, som dock förhöll sig överraskande utan kritik till rapporten. Detta var en av de få av armeens och politikers åtgärder, som fick en ganska vidsträckt ’syndernas förlåtelse’. Allmänt ju i det där landet är, att man kritiserar ovannämnda håll redan för principen och med de rättigheter, som ledas av tidningspressens yttrandefrihet.

Landets inre politiska atmosfär erfor en ganska stor förändring, när Labor-partiets ledare, försvarsminister Ehud Barak fick nog av sitt egna partiets fortfarande oppositionssinnelag och kritik emot honom. Barak tog och begick ut från partiet, förde med sig fyra ministrar och grundade riktigt sitt eget självständighetsparti. På regerinskoalitionen detta har bara ett litet inflytande, visserligen försprånget i relation till oppositionen krympade litet, men visserligen inte verkar på lagstiftningen, ty gruppen, som Likud ledar vidare har en fast position i Knesset. I de så kallade Palestina-dokument, som samtiidigt kom i publiciteten, man kraftigt kritiserar oppositionledare Tzipi Livni och hennes verksamhet i den regeringen, som var under Ehud Olmerts ledning. Om dem i följande.

Mediebolaget Al Jazeera, ägaren Qatar, publiserade en del av c. 16 000 dokument, som huvudsakligen behandlade överläggningar mellan Israel och palestinier under Ehud Olmerts premiärministerperioden, alltså bara några år sedan. Av dem det förekom, hur mycket medgivande och kompromisser palestinierlednigen var färdig att göra och, före allt, samtidigt bedraga såväl sina egna förbindelser som, före allt, islamska, religiösa ändamål. Avslöjande uppväckte rasande ställningstaganden i kretsen av palestinier, de stämplades som förfalskningar och försök att förlama fredsförhandlingar (visserligen de har inte varit i gång under flera månader).

Mediamedlets faktiska ägare, Qatars emir shejken Mohammed Bin Thani, är kraftigt en anhängare av den islamska idevärlden och han med dessa avslöjanden ville bevisa åt palestinier, att Mahmoud Abbas’ position och verksamhet inte motsvarar islamska ändamål, och från annat håll emiren samtidigt ville bekräfta Hamas’ position som islams faktiska förespråkare och vidare naturligtvis det Muslimska brödraskapets och Irans inflytande på området. Inflytandet reflekterades ock i Israels inrikespolitiken visande, att Livni och Olmert hade underhandlat utan Knessets samtycke också om Jerusalems delning och, vad som värst, enligt palestinska utsikter, frågan om flyttningar för stora delen blev lämnad strykad under mattan. Så här Abbas och hans kumpaner hamnade i extremt negativt ljus som bedragare av islam och palestinier, när de konfrerade om ändamål, som skulle vara enligt deras ideer heliga och okränkbara.

I dokument blev också avslöjad underrättelsesamarbetet mellan PA och Israel, genom vilket strävades att förhindra Hamas understöd och valseger i årets 2006 val. Således en katastrof, som inte har sin like. För samarbetet med sionister traditionellt skall straffas med döden, så här har ock av PA gjorts och nu förvaltningen själv har verkat emot sina egna lagar. Det är inte under, att PA:s ledning gör allt det kan för att få dokument se ut närmast som toalettpapper.

I Israel finns det också mycket bekymmer för åtgärder, som siktar på historiens nyskrivning. Dessa mål driver givetvis den islamska världen, men den har redan fått till sitt understöd och förståndare både FN och naturligtvis en av dess underorganisationer, UNESCO, ’Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur’. Tillsammans med den palestinska förvaltningen UNESCO har förändrat den urgamla historiska traditionen till sådant, som är nyhistori, bättre lämpligt för arabvärlden, godkännande sk Makpelas grotta, alltså Patriarker grav i Hebron, samt Rakels grav nära Betlehem, bägge till islamiska moskeer.

Det var följden för beslutet av Israels regering, drygt ett år sedan, att förkunna bägge till en Judisk arvedel. Det förorsakade hela muslimvärlden att bli rasande. Man svärjade hämnd för kränkningen av islams heliga platser och så vidare. Samtidigt man började en resultatrik lobbning i UNESCO. Som följden därav med flera åtgärder att förklara bägge platser heliga för islam – inte för judar. Omröstningen följde den kända formen: 44 för, 1 mot ! Israels premiärminister Netanyahu varnade FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon att förändra den 4000 år gamla historien, men förgäves. FN är organisationen, regerad av islamister och oljeblock, där Israel alltid får bli lämnad bara till den ensamma rösten i öknen.

Ärendet är nu särskilt smärtsam för judaismen, ty den andra moskeens namn hänvisar till en slav från Kuraish-stammen, som omvände sig till muslim, när han hade mött Muhammed. Rakel å sin sida var en kvinna, och nu moskeen blev omnämnt enligt en manlig slav, så här vill man betona islams shovinistiska övermakt. Namnet har också i all skolböcker förändrats från Rakels grav till Bilal Bin Rabath och Patriarkernas grav Al-Haram å sin sida till Al-Ibrahim. Så här historien förändrar sin form i tidernas lopp.

Egypten
Den ledande arabstaten är inför stora förändringar – om inte som följden av den här folkresningen, så gott och väl under de närmaste åren. Mycket beror därav, hur kraftigt Mubaraks förvaltning försöker att förkväva demonstrationer. De har ju kommit för att stanna och för att förorsaka den eftersträvade förändringen i landets inhemska och utrikespolitik. Varför så här, därav litet noggrannare. Över landet har ända hittills från Anwar Sadats lönnmord, c. 30 år sedan, regerat förvaltningen av Hosni Mubarak (83 år), nominellt en demokrati, faktiskt i någon mån till västern vänlig diktatur. Presidenten har skraltat redan länge och det har varit bara en tidsfråga det, om han skall utnämna sin son Gemal ”Jimmy” Mubarak till sin efterföljare ’i det fria valet’. En annan, till och med, starkare kandidat, skulle vara en av de mest inflytelserika män, underrättelsedirektör, ledaren på den hemliga polisen och flera andra frukatade organisationer, general Omar Suleiman. Bägge alternativ skulle betyda litet – om sedan alls inte – förändring på landets dominerande politik. Det, å sin sida, inte passar för den faktiska och inflytelserika oppositionen, det Muslimska brödraskapet (grundat år 1928), som är, till och med världsomfattande, en av de största enskilda islamistgrupperingar. De vill förändring, de vill återkomst av den islamiska lagstiftningen, de vill underställa koptiska kristna ock officiellt till medborgare av sekunda klassen (det har de praktiskt varit redan länge), de vill bryta relationer till Israel och sluta fredsavtalet. Allt tillsammans, det huvudsakliga ändamålet är att islamisera landets förvaltning enligt Koranen och Muhammeds lärdomar. Modellet härtill tar man mycket från Iran, fast de där är enligt doktriner shi’iter, alltså i irrlärdomen, om man tänker ärenden på det sunniska sättet.

Det Muslimska Brödraskapets synliga anhängare är IAEA:s förra generaldirektör Mohammed El Baradei, som har liksom satt sig till galjonsbild för de demonstranterna och kräver förändringar till landets regering. Detta i själva verket förverkligades, ty den 29. januari 2011 Hosni Mubarak gav efter inför demonstranternas krav och beviljade avsked åt regeringen. Följder är ännu - under skrivningen av den här artikeln – baserar sig på gissningar, men ock det visar, hur skör och ostadig landets politiska atmosfär dock är. Både USA och EU har varit försiktiga i sina utlåtanden, i synnerhet USA, när Obamas grepp i underhandlingar mellan Israel och PA är nära att lossna och han redan siktar till presidentvalet, som skall ske efter ett år och halvt.

Förutom det Muslimska Brödraskapet som en annan oppositionsgrupp i Egypten agerar Kifaya, endast c. sju år sedan förekommit radikal islamisk extremgrupp, som har starka relationer till Sudans islamiska polisförvaltningen. Också de vill förändring och, på det samma sättet som hos det Muslimska Brödraskapet, det finns ändamålet att föra sharia-lagen i kraft med dess all delar och grunda en över statsgränser räckande islamsk kalifat. Bägge av dessa organisationer har på sitt sätt varit tvungna att rekrytera sig medlemmar i hemlighet för landets förvaltning, när olika ritualer och sekretessbestämmelser begränser, samt ock när anhängare förpliktas att agera enligt dåvarande regler. I den här dagens uppställningar kan man det se som fortfarande demonstrationer, likgiltighet för utegångsförbud och förutsägande till och med martyrdom, som redan ju har skett. De närmaste veckor visar den riktningen, till vilken Egypten är sig rörande, till anarkin eller den gamla diktaturen? I nyckelpositionen är landets armee, som motstår den hemliga polisens åtgärder och som har en vidsträckt understöd bland folket.

Iran.
Landets presidentens, Mahmoud Ahmadinejads pösande att visa ut militär kraft skickande krigfartyg till Medelhavet är snarare ett bevis av frustration och försök att visa sin egen kraft än att förorsaka något faktiskt militärt hot. Orsaken ju är klar. Araballierade måste bli försäkrad, att Iran vidare är en betydande militär faktor i När- och Mellanöstern. För särskilda virusproblem den här fantasin har ganska stort söndersmulats och situationen på den delen inte ännu ser ut att vara förbättrad.

På norra stranden av den Persiska viken liggande kärnkraftanstalt skulle startas den 25. januari 2011 med ståtliga ceremonier, men på förekommen anledning så aldrig skedde. Allt skulle vara i gott skick, många gånger granskade maskinerier och datorprogram verkade oklanderligt. Sådant det i alla fall såg ut och så det ock skulle vara. Det kom den 25. dagen under närvarande året. Till anstaltens startande och börjande att producera elektricitet skulle tid vara bara några timmar. Närvarande Rysslands Atomenergikommissionens, Rosatoms, ordförande Sergei Kiriyenko dock förbjöd startandet. Han berättade, att hans dator- och kärnexperter hade ännu en gång undersökt allt, och att de kraftigt misstänker, att Stuxnet-virus har gömt sig så djupt i program, att det kan förorsaka en fullt okontrollerad reaktion, en sprängning, bredvid vilken Tsernobyl skulle vara barnlek. Kiriyenko berättade, att virus vidare har sina krafter och att det uppenbarast har kapat kontrollmakten både i kärnkrafstationens operationssystem och också vid Busher liggande hemlig anrikningsanstalten. Avslöjandet var uppenbarligen en skada, ty ända till den här tiden Iran har systematiskt tigit om existens av någon sådan anstalt. Kiriyenko omnämnade, att centrifugernas verksamhet ovanifrån såg ut att vara alldeles i skick, maskiner utvisade det gröna ljuset, men när man dem startade de fortfarande smällde till översnabba gången och brann av. Det samma problemet må vara också på den själva kärnkraftstationens bruksystem. Fastän de enligt datorers anmälan är i skick för verksamheten, de dock må förorsaka en okontrollerad reaktion. Man har alltså ännu inte tryckt startkopplingen och bekymmer hos landets president ytterligare ökas.

Alltså, vad har vi nu framför oss?
Kolumnisten undvikar att förutsäga och av sig själv skapa en profetisk fantasibild. Men det finns ärenden, som klart och ovedersägligt visar till en och densamma riktningen – alltså till Bibeln och händelser, som den har meddelat och till uppställningar vid närmandet av ändens tider. Tanken om det möjliga vidsträckta kriget mellan Israel och dess grannar , som jag ofta har framhållit, alltså om sådant där massförintelsevapnen också skulle komma i frågan, ser ut som sammanställningen vara mera och mera möjligt. Liksom Ps. 83 och Hes. 38 – 39 oss visar, så Israels gränsgrannar ännu skall anfalla på det och lika säkert också bliva förstörda militärt oförmögna till anfallet. Som följden av det sedan skall födas en sammanställning och fantasi om freden. Det å sin sida som sammanställningen är en av förutsättningar för förverkligandet av Hes. 38 kapitlet. Bibeln är en ganska intressant bok, den enda som åt sina läsare berättar och framtidens händelser och samtidigt både varnar mänskligheten och tröstar Guds egna människor och egendomsfolket att taga dess budsskap seriöst.

Med sådana här funderingar skall vi nu gå emot våren.

Pekka Sartola.

 

 

Gaddafis omvändelse? Äkta liksom tre euros myntstycke.

Den 21. januari 2004


Världen har fått följa nära med återhållen andedräkt händelser vid sista årets slut. De har präglats före allt gripande av Saddam Hussein, och därav bara en vecka senare den rörande närmande av Libyens diktator Muammar Gaddafi mot det internationella samfundet, och det frivilliga övergivandet av alla massförintelsevapnen. Det ärendet, som sådant är naturligtvis positiv och duger till exempel. Men, när det påbörjar utan yttre påtryckning mannen, som har sitt liv ägnat sig åt terrorismen, dess stödjande, finansiering, undervisning och vägledning för alla verksamheter mot västen och Israel, känns användning av ordet ’omvändning’ nära som helgerånet.

Sådant man nu dock brukas. Tony Blair, Stor-Britanniens premiärminister skyndade sig att berömma Gadhafis gärning som ett hjältemodigt exempel, USA:s president Bush gav förstå, att Libyen hade tagit steg mot det internationella samfundet och anslutandet därtil. Det må vara på stället att litet granska faktorer där på bakgrunden, ty frivilligt han sådant där steget inte har tagit.

Under året 1942 i beduinfamilj född Muammar Gaddafi tillvällade sig makten från dåvarande kung Idris den 1. semptember 1969, när han då var i landets armee på kaptens vakans. Sedan han reste sig till den högsta graden i landets vapenmakt – överst, och det han är ock ännu. Under de följande 20 år han hade varit en aktiv bakgrundsfaktor minst i 42 olika länder för olika terroristgrupper. Var och en som ville på sätt eller annat skada USA, Israel, kristendom och överhuvud den västra civilisationen, fick vara försäkrad om Gadhafis frikostiga stöd. IRA, den RAF, PLO, PFLP, Fatah. Namnet inte så mycket betydde, ändamål avgjorde. Hans stora förbild var, liksom var både Saddam Hussein och Jasser Arafat, den egyptiska avliden diktator Gamal Abdel Nasser, och när han dog, Gadhafi hade beslutit att bli till ledaren i hela arabvärlden. I sitt minne var han till det uppdraget den enda lämplig. Samtidigt för honom blev klart det, att Allah i själva verket hade givit bara och endast honom förmågan att förklara och rätt tolka Koranen. Erhållandet av det där värdet han inte på något höll gömd från publiciteten.

Efter Nasser i Egypten på väldet uppstigit president, Anwar el-Sadat, omnämnde, att Gadhafi är hundraprocentigt galen. Utan att därpå mera ståndpunkt taga, så dock Gadhafi är extremt listig. Galen inte förmådde hålla väldet i landet 35 år, om mellan öron inte skulle finnas ock något annat än Saharas sand. Den 5,3 miljoners befolkning i landet är ännu delvis icke läskunnig, för stora delen vid nomadstadium levande, men det är dagsklar, att i landet, som har blivit välmående genom oljeinkomster, det har skolning- och kulturnivån stigit märkvärdigt under Gadhafis regeringstid. Samtidigt det har rest sig motstånd emot honom. I Libyen har bosatt sig flera olika extrema organisationer, som bara väntar på det att få å sin tur störta Gadhafi från väldet. Mycket medveten därom Gadhafi har bildat för att skydda sig en totalitärisk diktatur- och polisstat, där ordet ’människovärde’ och ’mänskliga rättigheter’ är nära vitsar, om inte alldeles okända som begrepp.

I arabvärlden anser man Gadhafi närmast som någon störande faktor. I hans få faktiska vänner räknar sig vidare Jasser Arafat, och räknade sig också Saddam Hussein, enda till det, när man honom fann i jordgropen och han blev fängslad. Iraq och Libyen verkade från 1980-talet i nära samarbetet vid projekt, som siktade på förberedelse av kemiska, biologiska och vid slutskedet kärnvapen. Ännu två årtionden sedan Saddam fick köpa från västen, vad han ville och betala när han ville. Orsaket var revolutionen och statskupp i Iran, gissledrama vid USA:s Teheran ambassad. Som följden av det västen febrilt sökte kumpaner emot den växande shi’itiska skräckförvaltningen. Samtidigt Libyen var i nära allt övertäckande bojkotten. Ingen sålde åt den vapen, missiler, tankar eller ock inte mycket annat, utom den goda vännen Saddam Hussein, som hjälpte ’mannen i backen’. Dessa länder tillsammans utvecklade, i hemlighet från västen, fabriker för massförintelsevapen och köpte från Kina, Sovjetunionen och Nord-Korea missiler, till vilka det var möjligt att installera både kemiska och biologiska stridsspetser. Av pengar i dåtiden det inte var brist, och i trots av kriget mellan Iraq och Iran, utvecklingsarbetet fortsattes nära på det förra sättet.

Gadhafis hat emot västen kulminerade sig i december 1988, när agenter av Libyens hemliga tjänst sprängde Pam Am flyget nummer 103 över Lockerbie i Skotland. Som följden av detta 259 människor omkom. Nära två årtionden Libyen systematiskt bestred sin delaktighet på slaget, men – överraskningarnas överraskning – sedan, när USA hade ockuperat Iraq och störtat Saddam från väldet, så Gadhafi plötsligt fann, att sitt minne hade i den mån återkommit, att betalade åt anhöriga av dem, som omkom i flygkatastrofen jättestora ersättningar åt var och en av dem. Ock Frankrike fick sin del för Gadhafis plötsliga omvändelse och länder med varandra avtalade om ersättningar av den samma storleken som följden av slaget, som Libyen hade riktat mot ett franskt passagerarplan. Varifrån kom sådana där rundhäntheten, och alldeles plötsligt?

Som kristen givetvis skulle man tänka på det, att det är ju bra! Kunde det Gadhafi ha äkta omvänt, från den förra rackarstatens Ledare till den västra världens nutida ödmjuka lakej. Svaret är tyvärr nekande. Bakom Gadhafis plötsliga sinnesförändring döljer sig några mycket listiga, politiskt utmärkta drag. Efter USA:s presidentombyte och Gadhafi fann, att han är inte bara ett möjligt objekt för åsidosättande från väldet, utan mycket faktiskt objekt för sådant. Inte en enda av USA:s ledare har förhållit sig positivt till Libyens ledare. Var och en har tvärtom ansett mera än önskvärt något libyensisk provokation, som å sin sida skulle giva rätten att göra i landet en beväpnad intervention och ombyta dess ledare till någon mera sansad. Från Libyens åsikt slag, på den 11. september 2001 i New York och Pentagon, kom i grevens tid. USA:s hämngirighet riktade sig först till Afganistan och för det andra till Iraq. Mellanbliven Iran har också den varit i yankeers planer på eldlinjen, som rackarstaten, under president G. W. Bush’s ämbetstid. Och Syrien och Nord-Korea har skyndat sig framför Libyen, bägge skådande från utgångspunkter av massförintelsevapnen och terrorismen. Men Gadhafi har vetat, att nuvarande USA:s ledare är ivrig att gripa till vapen enligt den gamla västra modellen, och således han tog steget förrän det ännu behövdes.

Avståenden av föberedelsen på massförintelsevapnen hos Libyen inte betyder det, att landet dem inte alls hade. Nord-Koreanska Nr Dong 2 och rysk-kinesiska Scud C-seriens missiler har landets arme redan under åren haft färdiga för bruket. Två årtionden tidigare startad föberedelse av kemiska och biologiska stridsspetsar har producerat c. 100 000 ton olika gifter, so å sin sida har placerats på spetsar av missiler - missiler, som man har placerat i underjordiska silor åtminstone i tio olika platser i Libyen. Det, med vilket Gadhafi nu vinner rykte, är slutandet projektet för nya stridsspetsar. Värför man nu icke skulle sluta dem, ty landet har faktiskt alldeles tillräckliga reserver både biologiska och kemiska stridsspetsar på lager. I stället sensationen har ju upprest särskilt kasta loss från att utveckla kärnvapnen. Det må främjat arresteringen av vännens Saddam, och samtidigt en den sektors stora finansiärer sluta att betala lön åt några hundra iraker kemister och kärnfysiker, som arbetade i den underjordiska Kufra Oasis fabriken. Libyens missilfärdighet har varit på högra nivån redan under en årtionde, och Israel inte utan orsak har varit bekymrad för det att landets MRBM-missiler redan lätt flyger ända till det Heliga Landet. Ännu så sent som om hösten av det senaste året (2003), premiärminister Ariel Sharon gav utlåtandet, i vilket han varnade Västen att förhålla sig för mycket förhoppningsfullt på Libyen. Han sade, att det är sannolikt, att Libyen har kärnvapnet färdigt till och med förrän ett sådant har Iran, eller före sommaren 2004.

IAEA:s ledare Muhammed el-Baradei dock skyndade sig att erkänna omvändelsen på sin muslimbror äkta och samtidigt konstaterade, att Gadhafi är nära hovfähig i den västra världen. Ståtligt!

Så här Muammar Gaddafi avväpnade USA och Stor-Britannien från vapnen förrän av dem ens hann att lyfta på axeln. Ingen instans nu ger åt USA rättighet att anfalla Libyen under dessa omständigheter, som Gadhafi listigt kunde förbereda, dock bevarande sin färdighet för massförintelsevapnen åtminstone sådana som förr. Om mannen lyckas att ens litet spela tid på det samma sättet som Saddam Hussein, så Libyen får bereda i fred sina vapnen ännu flera månader, måhända åren, förrän internationella inspektörer lyckas att finna något sådant, som de inte skulle finna. Nu Libyen må bliva frigjord av internationella bojkotter, får sälja olja och köpa varor friare. Samtidigt den är köpande för sig tid och möjligheter att utveckla nya massförintelseprojekt. Kanske något vänligt håll samtycker att sälja åt Gadhafi några kärnspetser. Dem ju snart börjar finnas hos vapenhandlanden och ju mafiaorganisationer. Ingen knappt skall med hårda handen gripa också till Libyens inre och religiösa rengöringar. Detta ock i trots det att Osama bin Laden och Gadhafi inte har hemlighållit sina parallella strävanden för att frigöra hela världen från den förbannelsen, som kristendomen och judaismen har medfört, och att ersätta den med islamska saligheten.

Vad skall vi säga härpå? Mai kaa mashmma lan, liksom judiska lärda i sin tid frågade. Tror vi på Gadhafis omvändelse på reala grunden eller bara hoppas vi, att sådan är äkta? Jag vill säga så här: Jag ville hoppas, att det skulle vara äkta, men ja tror, att det inte är så. Men juridiskt Muammar Gadhafi är oskyldig, tills annorlunda bevisas.

Pekka Sartola


 

Tvångsbulle, åter en gång den 28. december 2010

28.12.2010

 

Så här, när året närmar sig sitt slut och det nya redan tittar bakom snödrivor, på något sätt känns frustrerande att igen återvända till dessa ”innevarande årets snöar”. Överskriften ’Tvångsbulle, åter en gång’ dock speglar kolumnistens tankar och åsikter om världens gång vid den här stunden, givetvis när det gäller staten med namnet Palestina, som redan har rest sig till ett famöst begrepp. I all synnerhet, när en del av det södra Amerikas stater, Argentina, Bolivien, Brasilien, Uruguay och sist Paraguay har uttryckt, att de erkänner den och de har samtidigt definierat och den ifrågavarande ”statens” gränser. Dessa omnämnda stater har ansett, att det i sig själv klart, att Palestina bildar sig på områden, vilka är å insidan av de gränser av kriget år 1967, alltså på Västbanken och Gazaremsan. Till huvudstaden har man föberedande definierat det Östra-Jerusalem. Mot dessa ståndpunktstaganden har EU förhållit sig positivt, på det samma sättet givetvis den arabiska och islamska världen, utan att sen tala om de själva palestinierna (inte Hamas).

Således, det på sin plats att litet granska begreppet ’årets 1967 gränser’. Den här termen lanserade redan 8 år sedan Saudi-Arabien definierande, att den gäller just de gränslinjer, som kom efter sommakriget 1967, och som således skulle bilda och den blivande Palestina-statens geografiska gränser. Men har dessa årets 1967 gränser någon officiella grund, sådan som hade erkänts både mellan parter och på de internationala foruma? Ty bara av alla parter tillsammans erkända och godkända linjeföringar kunde vara en grund att tala om och definiera något så seriöst element som gränsen mellan stater, vilket man grundläggande avsett varaktigt. I det här uttryckliga fallet den närhistorien känns vara lika vajande begrepp än de avtal, som PLO i sin tid gjorde. Också i FN ser ut, att man hellre börjar skriva historien ånyå än att erkänn sina egna resolutioner.

Varifrån allt således begick sig i rörelsen. Låt litet kasta en blick på kartan före Israels självsändighetsdeklaration och krig, som började som följden av den.

Enligt FN beslutet (181) av FN:s allmän möte den 11. november 1947 var del-ningsförslagets rekommendation att dela det palestinska mandatområdet till två stater. Jerusalem skulle enligt den ifrågavarande rekommendationen bli en international stad. Så här FN beslöt ’att skall delas’, men rekommenderade (alttså inte beslöt), hur mandatet skall delas.

I landet boende judar samt världens sionistorganisationer godkände både delningen och rekommendationen, hur delningen skulle förverkligas med de judar, som bor i landet och med araber. Alltså allt är OK, inte så? För bägge skall man giva mark och i Jerusalem får alla, så judar, araber och kristna öva sin egna religion. För de lokala araber hade på det sättet blivit en utvidgad Gazaremsa, en del av Judea och Samarien (märkbart större än den nutida Västbanken) samt i norden ett stort och fruktbart markområde av Galilea.

Den lokala befolkningen dock man kom ihåg fråga ingen åsikt, för dem på ärendet beslöt omkring liggande Arabförbundets medlemstater, Egypten, Syrien, Sauder, Jordanien, Libanon och Iraq. Jerusalems stormuft Amin el-Husseini beslöt ärendet utan att dess mera hördes den lokala befolkningen. Vidare mera fästande avseende vid FN:s delningsbeslut än ock rekommendationen, de beslöt att göra sitt egna avgörande, som grundar på islam. Alla judar skall dödas och området skall delas sinsemellan. Det var ju mera enkelt än att börja tänka på någon regional kom-pensation för fellaher, som annars hade aldrig ägnat de jordområdena, som de hade odlat. Således det bröt ut kriget, och nu skall vi egentligen komma till år 1967 :s gränsers ursprungliga källor.

Den 16. maj 1948 på den nygrundade staten attackerade 5 arabländer utifrån samt Jordanien och muft Hussein’s trupper inifrån. Kriget avslutade med vapenvilor och eldupphör, inte till freden. Hos Libanon och Syrien situationen försätter och idag på det samma sättet. Bara Jordanien och Egypten har sedermera fattat fredsavtal med Israel. Den följande kartan beskriver demarkationslinjer under de 19 åren av 1948-1967

Sammanställningen är alltså följande: Jordanien bemannade den så kallade Väst-banken samt den östra delen av Jerusalem fullt emot FN:s resolution 181. Den förkunnade, att området är delen av Jordanien, men bara två av FN:s medlemmstater, Stor-Britannien och Pakistan, erkände dess rätt till området och Jerusalem. Samtidigt bägge stater övergav FN:s resolution, gällande ärendet. Jordanien förkunnade upprepade gånger genom munnen av kung Hussein, numera avliden, att Jordanien är Palestina och Palestina är Jordanien. Huvudstaden väl kunde vara Amman, inte Jerusalems östra del.

Gränsområdet, som hade bildats på Västbanken, dock var linjen, åstadskommen enligt FN år 1949 eldpausen, eller mera, vapenstilleståndet, inte någon slutlig eller bindande gräns. Redan rent för den orsaken att avtalsparter i dåtiden var Israel och arabarmeer, som attackerade emot det, i spetsen den laglösa bemannaren. I vapen-stilleståndsavtalet speciellt definierades, att den ifrågavarande gränslinjen inte är slutlig, inte politiskt eller lagligt bindande och således inte bildar någonslags prejudikat för möjliga senare gränsförhandlingar. Dokument, som detta gäller utarbetades av FN:s säkerhetsråd (beslutet nr 62/11/1948) och det blev godkänd på bägge sidor. Då man överenskom bara om eldpausen och vapenstilleståndet, inte om freden. Om det hade varit fråga om en lagakraftvunnet gränsavtal, så som parter i förhandlingar hade varit då med staten Israel och officiell representant, vald av arabgrupper mellan varandra från det friblivit mandatområdet. Endast så här verkande hade man följt FN:s beslutsdokument 181 från året 1947. Förutan Israel alla på det där området krigade stater var attackerare, som inte ägde någon juridisk rätt därtill, och inte dessmera underskriva något avtal, som gällde ex-mandatområdet utan det områdets arabbefolkningens samtycke.

De samma håll försökte förverkliga sin dröm om Israels förstörelse 19 år senare. Slutresultatet var enligt deras ståndpunkt beklagligt, men å sin del återför för-handlingens positioner till den originala situationen, som ock FN hade för avsikt.

Efter sommarkriget 1967 sammanställningar förändrades på en gång. Av dem har jag ju skrivit ofta, så nu skall vi centralisera oss till de så kallade 1967 Västbankens gränser. Gaza, som blev erövrat från den olagliga bemannaren, Egypten, över-lämnades åt palestinier under året 2005 och har därefter varit ägt av ter-roristorganisationen Hamas ock i själva verket i krisgssituationen.

FN utarbetade efter kriget resolutionen 242, enligt vilken Israel skulle draga sig från de områden, som det hade erövrat (ordformen hade utarbetats med avsikt obestämd och var möjligt att tolka menande och delvis dragande sig). På det samma sättet parter skulle underhandla om slutliga och trygga gränser. På ingen plats i avtalet omnämndes, att dessa gränser skulle följa år 1949 vapentillståndslinjer. Detta var logiskt, ty som underskrivare av vapenstilleståndavtalet var arabstater, Egypten, Jordanien, Syrien samt Libanon, och inte palestinska araber, som inte hade någon demokratiskt eller på annat sätt utvalda klara förvaltning. Eftersom föreomnämnda vapenstilleståndslinjer sedermera har bildat sig liksom en laglig i sig själv klar gräns har man på deras grund börjat förstå, att staten med namnet Palestina skall man grunda på inre sidan av dem. Iakttagande alla laglighetsåsikter Israel dock har en full rätt att underhandla om gränser och linjeringar och utanför före omnämnda vapenstilleståndsgränser. I den här platsen Arabförbundet skulle bära ett större ansvar om sina gärningar och inte stöta sina egna misslyckanden både åt FN och givetvis åt Israel, åt vilket dessa servitut har delats redan alldeles för mycket.

Jordaniens roll förklarade sig i fredsavtalet med Israel år 1994. I det man inte omnämnade och inte ens förutsatt dess mera Västbankens än Östra-Jerusalems ”återförande” dem. Värför ock hade så gjort? Hussein väl dock alldeles bra visste, att han var som Arabförbundets underlydande och hade varit fullt försäkrad, att i året 1948-1949 Israel skall slutas som statliga enheten. Nära par årtiondens olaglig bemanning var – ock det – väl i vetskapet, så att på den del man skådade hellre framåt än att man hade blickt bakåt. När man i FN diskuterade om gränser, när kriget 1967 hade börjat, Jordaniens dåvarande ambassadör konstaterade följande : ”Det finns bara vapenstilleståndsavtal. I det har man inte definierat politiska eller militära rättigheter och förpliktelser och intet annat. Vi inte talar om områden, inte om gränser, det enda, om vilket vi kan tala, är sammanställning, som bildades, när armeer avtalade om vapentillståndet.”

Israel ju är staten, som har en klar naturlig gräns, Medelhavet i västern. Sedermera har man med Jordanien och Egypten avtalt om gränslinjeföringar, men dets östra gränsen är delvis bara en vapenstilleståndslinjeföring, i norden både Syrien och Libanon är tekniskt tagande vidare i kriget med Israel. Dets huvudstad Jerusalem man kräver till huvudstaden av den andra palestinierstaten, som ibland skulle grundas, den samma statens, i vilkens grundläggningsbrev man har skrivit som det viktigaste ändamålet Israel-statens förstörelse.

I Oslo avtalet år 1993 man definierade ock frågor, som ansluter sig till gränslinjeföringar. Då PLO fick vidsträckta självständighetsrättigheter som mot-stycke för det, att den band sig att erkänna Israel-staten. Platser av det dåvarande avtalet: Declaration of Principles, 13.9.1993 - i de slutgiltiga underhandlingar vi binder oss att underhandla kvarblivande platser: Jerusalem, flyktingar, kolonisationspolitik, gränser, säkehetsanordningar, relationer och samarbetet med andra grannar samt andra gemensamma ärenden. PLO binder sig till fredsprocessen i Mellanöstern samt till fredliga avgöranden och förkunnar att binda sig till det, att alla kvarblivande övriga ärenden skall behandlas i fredliga underhandlandena. Underskrivare : Jasser Arafat, Mahmoud Abbas och Saeb Erekat.

Just om det här avtalet och på dets grund honom beviljade Nobels fredspris Arafat senare konstaterade, att han anser det av inget värde och att det inte är bindande, utan man kan det likställa med det Hulaybiyad-avtalet, som profet Muhammad i sin tid gjorde. Det gjordes i uppställningen, där Mohammad var militärt underlägsen, men ett par år senare han bröt det och anföll till Mekka dödande sina motståndaren. Så här har det gått och hos Gaza. Västbanken således inte kan bli något nytt Gaza, det skulle vara för Israel mera än fördärvbringande. Dock en del av världens stater syns idag vara färdig att tillåta Israel förstörelse för att till området vara möjligt få en palestinsk stat. Inte länge därav Arabförbundet har åt EU uttryckt att det eftersträvar hos till ett offentligt uttalande, enligt vilket både till Östra Jerusalem och Västbanken boningar byggande israeliter skulle likställas till krigsförbrytare (Jerusalem Prayer Team 27.12.2010). En avsevärd målsättning, i det nutidens samhälle det börjar synas möjligt, att ock något sådant kan möjligt till och med möjligt genom gå.

På området det har rum både för palestinier och israeliter, trots bara i freden. Med krig skall man just aldrig nå något annat än sorg och smärta. Att bo i freden är dock vid dessa vyer och attityder utopi. För något sådant det inte finns ens möjligheter och, å sin sida, inte ens de bibliska förutsättningar, alttså inte ännu. Men till vår lycka, ock det skall i sin tid förverkligas.

Till slut ett tekniskt meddelande. Hos värddatorn gjorde man i oktober en liten, men bemärkt, programmatisk förändring, därför några av våra läsare inte hade kunnat komma rakt till Ajanteos’ kolumnsajter genom sina gamla favoritlänkar. Det lyckas givetvis vidare genom hemsidor, men nu adressen är http://www.ajanteos.com/kolumniParent.php

Vi önskar Gott övrigt år 2010 och Lyckligt Nytt År 2011-01-02 !

Pekka Sartola

 

 

 

 

 

Spänningen tätnar sig

29.11.2010

 

Iran
På trots av några veckors skenbara litet mera fredliga sked, har man vid både Libanons och Irans front under ytan och bakom kulisserna utfört hetsiga, nära krigets förberedelser häntydande aktiviteter. En månad sedan Irans president Mahmoud Ahmadinejad besökte Libanon försökande blåsa sin trogna handskära Hizbollah att undanröja premiärministern Saad Harir och kapa makten i landet. För det hade behövts ock Syriens aktiva militära deltagande, som å sin sida skulle ha betytt Israels angripande i händelsernas lopp, alltså militärt. För sådant i norden inte ännu fanns färdighet och så företaget lades i isar för att vänta på någon mera passande tidspunkt. Också behövdes, att världens, och i synnerhet USA:s militära uppmärksamhet skulle fästas till någon annan riktning än till Mellanöstern.

Mycket långt man inte behövde vänta på, när Irans trogna bundsförvant och vapnenslevererare Nord-Korea visade, att den förstår var skor klämmer och började en massiv centralisering med artilleriet åt sin södra granne meddelande som orsaken Syd-Koreans provokativa beteende och militära hotens uttryckning. Sammanställningar för en international konflikt var så här färdig och USA skyndade omedelbart att försvara sin bundsförvant bringande till platsen från Yokosuka-basen i Japan hangarfartyget USS Georg Washington och organiserade krigsövningen tillsammans med Syd-Koreans arme. Det å sin sida fick sin norra granne att riva Kim-Jong-II:s spelbyxor och ladda medeldistansens missiler i sina avfyrningstativ. ”Om den södra aggressiva fienden vågar bryta mot gränser av vårt land ens en millmeters mån, så vårt lands hjältemodig arme skall hämna förskräckligt.”

Så här sandlåda-skrytet är typiskt hotande, som passar vid imagot för NK:s nutidens ledning. Avsikten ingalunda har varit att avancera till kriget, utan få USA:n uppmärksamhet bort från Mellanöstern och överföra den till gruff mellan Kina och USA i FN:s säkerhetsråd. Kina har varit NK:s största och ungefärlig enda stödare och förståndare i hela världen, samtidigt den förmedlar NK:s vapenproduktion för var och en, som är färdig att betala därom med hårda valutan, ty det NK behöver faktiskt svårt. Det är inte frågan om någon militärt ringa sysslare, NK:s arme är i relation till landets folkmängd och ekonomi kolossal, 1,1 miljoner soldater, robotar, pansar, artilleri väldigt och till allt halvt dussin kärnspetsar. Med dem den skulle förmå att krossa sin södra granne när som helst och utan USA:s intervention det kunde i något skede i framtiden till och med lyckas.

Som det andra ändamålet NK givetvis har att pressa de västra stater att giva åt landet mat- och ekonomiskt understöd, sanktionerna har påverkat så effektivt, att av NK:s invånare 2/3 del lever under fattigdomsgränsen, och det är i landet, där ock den gränsen har dragits så mycket nedåt som möjligt. Det enda opererare, som mår bra, är landets arme, och naturligtvis den högsta ledningen, som ingenting saknar.

Alltsamman, världens och i all synnerhet USA:s utriskespolitiska uppmärksamhet har nu centraliserats nära fullt på tvisten mellan Korea-staterna och NK skall ganska säkert sörja för det att hotet är och stannar tillräckligt länge aktivt och skall binda Obamas förvaltning att tänka före allt, hur skall man förklara därut. USA har mistat sin makt och imago väldigt. Obama har visat sig vara fullt oförmögen att besluta om något militärt betydelsefullt ärende och febrilt söker fjäder för sin hatt där, var tror att det skulle vara lättast att få, eller naturligtvis om problemet med namnet Israel och palestinierna.

Irans president har dock fortsatt sina aktiviteter och å sin sida kallade Libanons premiärministern att besöka sitt land. Saad Hariri fruktar sin egna position att vara i den mån ligga i vågskålen att han måste medge och dock att ånyo fundera på de internationala anklagelserna, som gäller lönnmordet av sin fader i februari 2005. Den dåvarande premiärministern mördades i ett massiv bilbombslag. Ock orsaken för det var klart. Hariri den äldre hade lovt att knyta freden med Israel. Dessa länder är ju vidare i krigstillståndet, vapenvilan är bara en tillfällig omständighet, och möjlig gör varken att fortsätta kriget eller avtala om freden.

Både för Hizbollahs ledning och Syriens ledningsklan anklagelsen och rättegången i Haag skulle vara ett ödmjukande slag, och så åt Hariri den yngre gavs hot av landets ockupation, om han inte medger att avstå av anklagelser.

Att förbinda sig i Irans kälke dock betyder detsamma. Mycket länge man inte behöver vänta tills Hizbollah är den faktiska regenten för Libanon. Därefter det är bara fråga om tiden, när den radikala shit-gruppen börjar slag emot Israel.

Libanon-Syrien- axel i dag ju är den största anledningen till bekymmer för Israel. Hizbollah har i sitt bruk c. 40 000 Katjusha, Graad och Shabab-missiler. Härtill det finns åtminstone 1500 st. medelsträckans missiler, som når ända till Tel Aviv och till dets södra sida. Israels arme är därav ganska bra medveten och på gränsområdet mot både Golan och Lebanon har man centraliserats ett trefaldigt system försvaret mot missiler, mot både Iron Dome, de minsta missiler, och granater, och emot större Arrows och Davids Sling (slunga). Det är dock inte ännu tillräckligt, ty Hizbollah och Syrien förmår att avfyra flera hundra raketer och missiler dagligen. De finns dem så drygt, att inget – inte ens något mångfaldigt försvarssystem förmår att förhindra var och en av dem. Säkert delen av dem kommer framme. När vi ännu vet, att Hizbollah och Syrien har i bruk, förutom konventionala sprängladdningsspetser, både kemiska och biologiska stridsspetser, så hotet är mera än realistiskt.

Bägge av dessa verkare har bakom sig Irans massiva stöd, ty i Syrien transporterar man flygledes forsättningsvis nyare och mera utvecklat missilteknologi. När Lebanon skall vara fulständigt i Hizbollahs (läs: Irans) kommando, så densamma sammanställningen skall upprepas också där.

Problemet för alla dessa ’verkare’ är det, hur massivt på Israel man vågar slaga, landets kärnhot har alla i vetskapet och samtidigt – dock de mest förnuftigaste tror, att Israel det också använda, om man skall det ställa tillräckligt mot väggen. En förnuftig modell för tänkande dock aldrig har haft som varumärke hos Nasrallah eller Ahmadinejad. I deras minnen det hägrar en shit-islamiska kalifat och den islamiska messiah’s anländande. När man å sin sida granskar Israels religiösa vyer, så sammanställningen av förverkligandet Jes. 17:1 – 3 börjar vara nära. På det här bibelstället man omnämner om Damaskos förstörelse, bort från städernas antal (den finska bibelöversättningen). Detta har ännu aldrig förverkligats under den kända historien..

Iran och STUXNET
Trots det, att Iran återkommande och kraftfullt försöker ringakta skador, som virus har förorsakat, har det i några delar förlorat både sin trovärdighet och möjligheter att fortsätta urans fullviktiga anrikning. Under tidsintervallet 16.11. – 23.11.2010 landets anrikningsanstalter träffade med ett egendomligt problem. Centrifuger, med vilka man anrikar uran, är c. 2 m höga, med halvmeters diameter, ”rör” i vilkas inre rum rullar en sorteringskaskad, som skiljer den lättare materien från den tyngre uranen. Dessa kaskader rullar vid hjälpen av elmotorer i omloppstal, som man har noggrant bestämt.

Motorer, liksom hela det systemet, styrer man medelst datorer. Den 16. november 2010 för någon okänd orsak alla Natanz’s anrikningsanstaltens centrifuger inte mera lydde den regleringen, som man med datorer hade styrt, utan en efter annan hoppade till övervarv så, att deras elmotorer sedan brann. Delen man hann stänga, men av anstaltens c. 8500 centrifuger nära 5000 brann till obrukbarheten. De övriga förmådde agera bara på bråkdelen av den effekten, som skulle ha behövts. Alltid, när man i stället av brunna, monterade nya motorer, det samma spelet upprepades. Datorer inte mera förmådde kontrollera elmotorernas gång.

De centrifuger P1 och P2, som hade varit i bruk och förstördes, ersattes med nya mera utvecklade apparater, med ens det ingenting hjälpte. Datorer hos Natanz’s anstalt inte enkelt förmådde behärska apparaturen. Anrikningsanstalt i den här stunden rulla med några hundra centrifuger, som man har löstagit från det centraldatorsystemet och var och en av dem har man styrt att gå under manuella ledningen.

Den direktören, som i landet svarar om dessa ärenden, Ali Akbar Salehi, underskattade det här problemet och berättade, att det är under kontrollen. Han dock inte berättade på vilket sätt under kontrollen. I Natanz man dock inte anrikas uran i den här stunden än c. med 10 procents effekt av den förra.

Man har omnämnt, att Stuxnet-virus är den mest effektiv och mest farlig virus under alla tider i världen. Att det har redan mått hamna i brottslingars händer, har redan hunnit skrämma myndigheter hos både USA och EU, och alla möjliga försiktighetsåtgärder har man redan och vidtagit. Trots ingen kan säga, hur virusen kunde förstöras. Den, nämligen förnyar sig eller tager i bruk nya metoder alltid med 27 dygnens mellanrum. Detta kunde Iran – åter en gång – erfara. Den 17. november landet anordnade en massiv krigsövning, som anslutade sig till luft- och missilförsvaret. I mitten av övningen landets radarer förmärkte, att sex främmande luftfartyg hade trängt sig in i deras luftrum och hota på flyget varande iranska jaktplan. Man sänd te i luft en flottilj av MIG-avvärjningsjaktplan för att söka och förstöra inträngare. När de anlände till den plats, där enligt luftförsvarets radarer de främmande pla skulle existera, de ju fann ingenting och samtidigt radar-ekon av plan försvann från bildrutor. Försvarsministeriumet förklarade, att i fråga hade varit ett stimulerat anfall av Irans luftstridskrafter, som inte var sannt. Uppenbarligt frågan var om en version av Stuxnet, som förorsakar observationer utan faktiska föremål och så här gör luftförsvaret yr i huvudet – att söka objekt, där de faktiskt inte finns. Problemet är relistiskt och för Iran synnerligen seriöst. Hur kan de någonsin veta, om det är i frågan ett stimulerad anfall, gyckelbilld på radarn eller ett faktiskt slag. Radarns bildruta visar det likadant ekot hos varje alternativ. Här det ju finns något för pres. Ahmadinejad att fundera på.

Israel och underhandlingar
Premiärministern Netanyahu vidare väntar på de garantier, som Usa har lovat och på vilkas grund han kunde åt sin regering framställa medfrysning av kolonier för 3 månaders tid. Utan ett bindande avtal han inte skalldet göra. Å andra sidan ifrågavarande underhandlingar har man bedrivit mellan Netanyahu och utrikesminister Hillary Clinton. Obama var i dåtiden i Fjärröstern för att bli bekant med sitt barndomets islamska Indonesien. Det skulle förefalla egendomligt, om ett sådant papper och just i den formen skulle från USA ibland komma, ty på det USA skulle binda sig att förhindra Palestina-statens erkännande i FN:s säkerhetsrådet under nästa augusti. Å andra sidan har han bundit sig därpå redan vid sitt vallöfte, och så är han på sitt sätt i den trånga platsen. Palestinier (PA) meddelade, att de inte skall återvända till underhandlingarna utan att byggandet på båden Västkusten och i Jerusalem avbrytas för underhandlingarnas tid, hur länge de sedan ock skall vara. Tre månader är ingen bakgräns och därtill skall innehållas ock Jerusalem. USA:s papper å sin sida skulle definiera bara den där ovannämnda tiden utan att det gäller Jerusalem. Trots ock därpå har man redan olika åsikter. Obamas förvaltning har givit att förstå, att ock Jerusalem skulle innehållas i paketet. Om någonsin har USA haft en president, som förmår att avsluta egentligen just om ingenting, så nu det syns sådant. I avtalet omnämnes ock att efter de 3 månader USA mera aldrig skall kräva Israel, att hålla sig från boningars byggande. Varken Clinton har talat sina egna eller Obama givit ledningar och med dem gått ’in i skogen’.

Men, vi skall inte sörja. PA har uttryckt sina egna åsikter, med vilka man ock förutsäger förverkligande av det möjliga avtalet. I Ramallah den 27.11.2010 president Abbas meddelade, att det regerande Fatah-partiets Revolutionsråd’s 5. konvention har beslutit och publicerat följande: ”Aldrig erkännande av den judestaten och landets bytande för freden”.

Kan du det säga klarare. I Israel nu givetvis frågar man, att med vem vi sedan underhandlar och om vilka ärenden? Arabförbundet samlade sig under den samma tiden i Kairo för att fatta beslut om Israel’s parlaments, Knessets, lagmotion, i vilken man förutsätter folkomröstning, om man gör överlåtelser av landet eller området. Här det är fråga närmast och klart både om Jerusalems östra del och Golan. Arabförbundet, och i synnerhet Syrien dräpade tanken och konstaterade, att är emot den internationala lagen. Dock man inte kunde berätta, mot vilken platsen och vilken uttrycklig lag det är i frågan. När man på allt det här tillägger den eldfarliga frågan om Jerusalem, och dess mest eldfarlig enstaka objekt, den Västra muren, så soppan börjar vara färdig.

Nämligen den Palestisnka Auktoritetens informationsministerium publicerade resutatet om undersökningen, enligt vilken ”Judar har ingen religiösa eller annan rätt till den Västra muren, som är delen av Al Aqsa moskes stödmur. På Haram as Sharif (Tempelberget) har aldrig varit judiskt tempel, de är därom alldeles försäkrade. Således Al Buraq-muren (den Västra muren) tillhör den islamiska Waaf-stiftelsen, som å sin sida regerar algerisk-marokska muslim-familjer. Inte en enda sten på Tempelberget har tillhört i templet av Salomons tid. Hela tanken är bara lönaktigt önsketänkande, som inte grundar sig på faktum, och som har förorsakat den sionistiska förvaltningen. Det, att muslimer, alltså de turkiska ottomaner i sin tid tillät (1517-1917) judar att komma och bedja till den platsen, grundade bara på islams stora fördragsamhet i relation till andra religioner. I det här fallet de ömkade judar och tillät dem att komma för att erinra sig sitt öde vid Jerusalem’s Al Buraq-muren.”

Netanyahu konstaterade, att sådana här meddelandet är ett djupt förgripligt yttrande på judarnas religiösa känslor, förvrängar den kända historien och igen är ett hinder att samtala dess mera om Jerusalem’s position än ock om freden.

Med dessa funderingar, i dag, den 1. adventssöndagen.

Fredlig förväntning för Julen !

Pekka Sartola